please don't get ready to rumble

Idag bestämde jag mig för att sätta mig på café själv och rensa tankarna och bara koppla av med en kopp och vara ifred ett slag.

I den här stan får man liksom aldrig vara ifred, man är alltid på jobbet med uppmärksamhetskåta människor, med familjen (michaela och tjejerna), på färgglad och skrikig bar, på stan med arton miljoner hetsiga turister, i park med fulla tjejer o killar eller dyl.

Som jag trodde fick jag inte riktigt vara tyst i fred på mitt café som jag hade önskat heller för alla människor runt omkring petade på hjärnan hela eftermiddagen. Var det inte nån pubertal kepskille som försökte pracka på pizzahut-kuponger var det paret bredvid mig som satt och rökte på och ville ha en tredje opinion på om tjejen såg tjock ut eller inte.

Jag låtsades att jag inte pratade franska och stirrade apatiskt rakt ut på folkmassan istället. De kan inte störa mig tänkte jag. Men folket idag var allmänt störigt där jag satt och försökte höra mina egna tankar och på en timme hann jag störa mig på och skratta åt följande pajaser.

- en 60årig excentrisk tant med rött hår och nätstrumpbyxor som åkte sparkcyckel

- en gravid kvinna som stod o rökte

- en död hund

- en lodis som satt och skrek av skratt efter att ha petat i näsan

- en duva som hade stumpar till fötter och åt fimpar

- ett gäng kineser med munskydd, alltid lika underhållande

- en enmansorkester

bon

Paris är en enda stor cirkus, vilket är gött för det mesta men ibland undrar man om folk medvetet försöker leva upp till den överdrivna, spexiga clichén som finns om parisare. Jag hittade helt enkelt inte min röda clownnäsa idag så jag stängde min skrivbok som jag täckt i blått bläck med observationer och tankar och satte mig på metron hem. SÅKLART satt det en sån där pratsjuk jeppe bredvid mig som pratade örat av mig tills jag bytte vagn. Men det är bra, imorgon när jag är i ett bättre state of mind pratar jag gladeligen med pajaser på metron, jag kanske till och med trollar men idag clockar jag ut och lägger kudden över huvudet. Jag ska nämligen ladda för musikfestivalen som kulminerar imorgon och vi ska alla vallfärda till la defense för att se Hindi Zahra.