Att prata franska är precis som att fäktas med svärd.
Det är ungefär lika knivigt att få till stavelserna rätt och
det finns lika många, om inte fler regler som man inte får bryta.
Är man inte fransk själv och inleder ett samtal med någon
som är det kommer denne alltid att försöka få dig att göra snedsteg så du
bryter reglerna eller tappar ditt svärd. Tappa aldrig ditt svärd min vän, då
ligger du helt i fransmannens händer. Han kommer att sticka dig tills du blir
osäker och springer därifrån med svansen mellan benen.
Men det som är grejen med språkfäktning är att man kan lära
sig att bli bra på det. Det är nästan det roligaste med hela fenomenet. När man
drar upp sitt svärd för att starta en konversation med en fransman på mataffär,
post, you name it och den tilltalade synar accenten ler de inombords. Medan de
planerar ut sin strategi om hur de inte
ska hjälpa dig slår man till – hårt. Bara genom att vara bestämd och säga åt
dem vad de ska göra och inte be, vara artig men lite otrevlig och säga snälla
men inte tack lägger de så långsamt ner sitt svärd och det retoriska svaret på
alla frågor som utlänningar ställer dem skiftar så långsamt från ”NON” till
”ouai..”.
När jag skulle söka in till universitetet för två år sedan
var jag med om den värsta språkfäktningen i mitt liv. Att fråga om en blankett
var som att behöva spela hela Super Mario och inte få sin skatt förrän man
klarat bossen i slutet. Ordet hjälpsamhet
hade de slarvat bort någonstans mellan den perversa byråkratin och sitt
artilleri av olika svärd de fäktar bort utländska studenter med.
Jag spelade snällt med reglerna och klarade de första
banorna eller så, men den här mannen hade sett sådana som jag förut, sådana som
hade klurat ut systemet. När jag frågade om blanketten sa han tvärt och bestämt
”Jag tror inte att det är en så bra idé att du söker in här
faktiskt”
Helt blodröd i ansiktet och förvånad över att han sett mitt
ess i rockärmen ville jag som vilken annan svensk som helst – gå och skvallra för
hans chef hur dum och han hade varit mot mig. Men istället drog jag upp ärmarna
och sa ”okej, vill du spela fult så gör vi det”.
Jag drog upp det allra största svärdet jag hade, tryckte
honom mot väggen och sa
”jag kräver att få
blanketten som du har i byrålådan bredvid dig, för den har jag rätt till.”
Det verkande fungera. Mannen med grått skägg med gula
tendenser av tobak sneglade på mig med ena mungipan pekande uppåt och sa ”väl
spelat” och gav mig pappret.
Svettig och darrig efteråt stängde jag dörren till hans
kontor och log från öra till öra – jag hade lyckats, nu vet jag hur man ska
göra för att få som man vill i det här landet. Man ska spela lika bestämt efter
reglerna, trötta ut motståndaren. Gör de inte som man säger får man spela fult,
annars kommer man aldrig att få respekt i den här staden. Tycker du att
fransmännen är ohjälpsamma och arroganta är det bara för att du inte har lärt
dig att bemästra språkfäktningen än.
