These sounds fall into my mind

Je t'attends, et cette fois j'espère que tu m'apporteras grand chose.

Idag satt jag och granskade den lilla lägenhet vi har till vårt förfogande och var lite chockad över insikten att det snart är jul. Mamma Camilla har tagit sin mammaroll på allvar iår och skickat oss ett julkolli med diverse julpynt för att vi ska komma i tomtestämning. Trots detta fina pynt (tack mamma) så känns det ÄNDÅ som att det är massa saker som fattas för att julstämningen ska vara på plats t.ex. snö, NKs julskyltning, torra lussebullar, julmust och a pengar att handla julklappar för. Till och med när vi ställde oss i en tunnel med gynnsam akustik och sjöng ”tänd ett ljus” i flera stämmor med våra körgossar gick det inte att se julen framför sig.

Att fira jul i Paris kommer däremot bli grymt kul nästan FÖR ATT det inte är samma julstämning som i Sverige, inga tvungna möten med folk man träffar vid ett tillfälle om året och låtsas kunna namnet på, inget hetsätande av deg och inga presentkort på åhléns. Nej vår jul kommer bli något utöver det vanliga och vi ska leka tvärtomleken. Vi ska göra precis tvärtemot allt man brukar göra, höja värmen på elementet och ha tropiskt tema istället med tapas och tequila och bara skratta.

Här kommer det lagas julmat, så länge det är två prinskorvar i taget.

Just nu sitter jag och mamma på donken och har lagt en kväll av "rövande" (vårt verb för att dricka rödvin) bakom oss och jag funderar på varför allt som t.ex. seriösa byggnader blir klädda i tramsigt glitter, hemlösa ser extra hungriga ut och butiksshefers pupiller förvandlas till dollarteckan så fort det slårt över till 1 december. Trots att det är mysigt att se att julen gjort entré kan jag inte hjälpa att det ser ut som en för trång, stickig jumper som man fått av farmor på Paris vackra byggnader. Att den mest prestigefulla av katedraler som bl.a. finns till minne av Victor Hugo och Voltaire är pyntad med blinkande rudolfs är uppriktigt sagt lite awkward. Paris är vårens stad och det ska alltid vara april.

Jag kan erkänna att julen som den är i Sverige inte finns någon annanstans och trots att allt är precis är som vi vill ha det är det ungefär som att stoppa fingrarna i en nästan tom syltburk, man når inte riktigt in till det sista söta. Men du kan hoppa upp och klappa dig i arslet på att vår jul kommer bli episk. Vi har laddat upp rejält och är nu förberedda på allt, jul i världens bästa stad med några av de jag älskar mest. CALÉÈÈÉ.

Min julkyss går till Ronald McDonald, tack för att du står vid oss i vått och torrt

puss

paris syndrome

Det finns en seriös psykisk åkomma som heter "the paris syndrome" som man kan få diagnostiserad av en serös doktor. Den här sjukdomen går ut på att vederbörande målar upp en drömbild av något mål de har i livet (t.ex. att flytta till paris) och under en lång period går de och hetsar upp sig så mycket över någonting så att det sedan blir omöjligt att njuta av det sen. De målar upp scenarion framför sig där de strosar runt i trendiga kläder i montmartre med en baguette under armen, där de ska åka på en vespa med en spontan fransman med stökig lugg och att det alltid är fint väder. Jag vill också tillägga att det i huvudsak är asiater som drabbas av detta vilket inte förvånar mig en sekund efter att ha gått i en klass som lika gärna kunde vara en kinarestaurang. Alla är livrädda för att bli rånade och har någon form av skydd för ansiktet som de förvisso undviker en och annan förkyldning tack vare men paris syndrome slipper de inte. ha-ha där fick ni.

Anledningen till varför jag har tänkt på det här sedan jag hörde det förra veckan en regning beige dag (som jag nu kallar för syndromdagar) är för att jag för första gången förstod att det finns folk som kanske inte trivs här. Jag lyssnade objektivt på vad tjejen hade att säga när hon tog upp sak efter sak som är dåligt med Paris och försökte förstå och efter ett tag gjorde jag det. Jag ska nämna några av dem.

Den franska arrogansen - Detta mina damer och herrar är ingen eld att leka med, inget litet svenskt värmeljus från ikea utan en riktig skogsbrand som alltid hotar att bryta ut. Speciellt ska den vara så ödeläggande som möjligt och efteråt ska man låtsas som det regnar.
Härom dagen utsattes jag för den grövsta utskällningen av en riktigt turbulent brud på jobbet som verkar behöva sig ett nyp. Nej men seriöst, att bli kallad för dumhuvud och få sitt namn skriket i högtalarna var femte minut kan bli lite lätt fruktansvärt till slut.
En annan personliget på jobbet, som dock tycker om mig, berättade för mig om hur ett och annat funkar i Paris. Han sa att man alltid ska ha ordet NON inpräntat innanför ögonlocken, han menade att varje gång någon frågar om en tjänst t.ex. en kund eller en...pojkvän är svaret alltid NON. Han menade att man bör sätta sig själv i första hand, ALLTID, och ifall någon ber om något är det bara för att retas. När en kund frågade honom om en storlek himlade han med ögonen och låtsades fila naglarna tills kunden gick därifrån. Så funkar det här take it or leave it, sa han.

Parisfattigdomen - På någon sätt verkar det som att man kan ha hur mycket pengar som helst utan att ha råd med någonting.

När jag kom hit hade jag ett trettiotaltusen kronor som försvann lika snabbt som jag hann säga Bonjour, allt rök första inflyttningsdagen i form av tre månadshyror som skulle betalas i försväg. Inte ens nu när vi har jobbat som galningar i två månader har vi råd att köpa flingor och vi diskuterade en gång om toapapper verkligen är sååå nödvändigt.

Härom dagen när vi kollade i våra väskor efter en utekväll hittade vi till och med mindre stöldgods såsom öl- och shotglas, tejp och en ljushållare och när vi kom på dagen efter att vi faktiskt stått och skruvat ur glödlampor i trapphuset för att ha hemma insåg vi att det hade gått för långt! (Glödlamporna var faktiskt en nödvändighet, vi har levt i skenet av värmeljus i flera veckor nu på grund av att det är så dyrt med glödlampor.

Söndagarna - Här finns det 6 dagar på veckan...och på den sjunde så vilade han. Ingen hjärnaktivitet förekommer på den här gudsfögätna dagen i Frankrike. Samtliga affärer, matbutiker och medborgare är stängda så man har helt enkelt inget val än att äta matrester och stirra in i väggen.

Språket - sist men inte minst kommer det franska språket. Den som påstår att det är lätt att lära sig franska måste ha slagit i huvudet riktigt hårt. Efter 13 år av oändligt många fredagsgrammatikprov stötte jag på ett tempus förra veckan som jag inte kände igen.
I det svenska språket finns typ 4 tempus, i det franska finns 18 och just nu lär vi oss subjonctif imparfait i skolan, ett tempus som är till för att understryka en specifik känsla eller ånger i dåtid.

Jag var tungen att göra den här överdrivet långa utläggningen om de dåliga aspekterna med Paris för att förklara att det är just därför jag älskar den här staden. På något skevt sätt är det för att det finns så mycket att ogilla som jag gillar den. Och vad gäller bitchen på jobbet, jag langade samma stil tillbaka och sa till henne på samma sätt som hon sa till mig och nu låter hon mig vara ifred. Jag tog inte åt mig av min kollegas värdelösa sätt att bemöta kunder, jag lyckas se fattigdom som ett äventyr och språket, ja det går utmärkt utan att kunna alla 18 tempus. Det är det som är grejen, det är knivigt svårt att leva här och det är det som är så kul. Här är livet iallafall inte som en melankolisk roman skriven i Times New Roman stl 12 som det kunde vara hemma i Sverige ibland, bara på söndagar.