Chez Moustache

4 Rue Jean-Pierre Timbaud
75011 Paris

Precis när jag tror mig ha sett det mesta måste jag än en gång formulera om mina funderingar. Okej så i helgen upptäckte jag en ny genre av människa.
En vedertagen kategori av hipsters i Paris är "BoBo" som beskriv såhär:

Etymology BoBo 

The word bobo, Brooks's most famous coinage, is a portmanteau of the words bourgeois and bohemian. The term is used by Brooks to describe the 1990s descendants of theyuppies. Often of the corporate upper class, they claim highly tolerant views of others, purchase expensive and exotic items.

Med det uppklarat har jag nu upptäckt den nya underkategorin av BoBos som är Graffar- slash streetBoBos. Killarna klär sig i underground/street-klädmärken med provokativa tryck och smutsiga jeans. Tjejerna är yngre än killarna, klär sig i svart och har burlesque-inspirerade sminkningar med röda läppar och svarta ögon. Det som är intressant med dessa människor är att de anstränger sig för att se fattiga ut fast de egentligen har hur mycket guld som helst hemma i kassaskåpet.

Jag fick observera dem en av deras naturliga habitat på restaurangen "Chez Moustache" där de alla stod uppradade vid baren och screenade varandras kläder och drack de snyggaste och mest välkomponerade drinkarna jag någonsin sett.

Maten är otroligt god, de har bara fyra maträtter med flit. Den här restaurangen vet hur det ska gå hem hos street BoBos, de vill ha makaroner och tomatsås men det ska vara gourmet och jättedyrt. Det var det och det var utan tvivel de godaste makaronerna man någonsin kommer att smaka.

Trashigt och billigt gifter sig tydligen bra med klass och dyrt. Då fick vi lära oss någonting nytt idag med.

Ave Maria

1 Rue Jacquare
750011 Paris

Håll i hatten för nu får ni ett av mina bästa tips i stan. Det är en restaurang som är lika färgstarkt syrlig och behagligt söt som sin specialitet: mojitos.
Mojitos i plural för de är så goda att minst fyra slinker ner utan vidare tanke. Men drick inte för många som jag gjorde för när jag stolpade ut därifrån kom jag knappt ihåg mer än att maten (och uppenbarligen mojitosarna) var helt fantastisk. Klädd i alla olika färger och smaker från Brasilien fick man den serverad på stora tallrikar sittandes på smala träbänkar man delar med 8 andra personer.
Jag har sedan länge velat göra en sån där resa till Sydamerika man gör när man är i min ålder, träffa häftiga människor, äta mat man inte kan uttala namnet på och dricka rom ur plastmuggar.
I väntan på att min palm i plast hemma i sovrummet ska börja växa sedlar så har jag den här restaurangen att gå till när jag behöver allt det där.
Gå dit, gör det bara.

The disenchantment of the world

Vårt nya Mecka?

Jag delar ett beroende med alla andra i facebookgenerationen, nämligen att ständigt vara uppdaterad och informerad om vad andra människor äter till frukost och vad de lägger upp för röjarbilder från Thailand. För det mesta brukar innehållet på allt vara lika givande som en skål chips och ofta undrar jag vad allt det här jippot egentligen är bra för. Men just idag såg jag något som fångade min uppmärksamhet.

Någon hade statusen 

”Gick ur svenska kyrkan idag”

Lätt imponerad över hur man vågar göra det utan att vara rädd för att satan kommer och lemlästar en när man sover funderade jag lite på det här med religion idag.

Alla förutom några få som fortfarande har sin tro som starkast lysande drivkraft i livet har nu i Sverige, typ, slutat tro på religion. Vi är ständigt uppdaterade, informerade och intresserade av vetenskap och vi har lärt oss ända sedan dagis att vi människor skapades genom evolution, big bang och hela karusellen. Jag trodde länge att min mamma var dinosaurie när hon var liten till exempel.
 Jesus och bibeln står bara där som fina, men svagt trovärdiga berättelser och stirrar på oss utan att vi lägger någon större betydelse vid dem. Vi vet bättre.

Vi rationaliserar bort och alienerar varenda aspekt av det som skulle ha med religion och Gud att göra för det VET vi ju att det inte var så det gick till. Vi väljer att tro på vetenskapen för det kan man ju bevisa. Såhär fortsätter det och i takt med att samhället blir mer och mer individualistiskt så sjunker antalet troende och därmed antalet medlemmar i svenska kyrkan.

För att svara på min egen fråga om vad allt facebook-beroendet beror på tror jag att vi hittar svaret i just det här med tron.

Vi människor har som alla andra djur starka behov, vi behöver först och främst mat, husrum, kärlek och bekräftelse men efter det kommer tron. Att ha någonting att tro på hör hemma bland de absolut viktigaste behoven hos oss. Tidigare har vi alltid haft religionen, fabler, sagor och myter har tagit människor genom de absolut hårdaste av situationer just för att de inger en känsla av tillhörighet och integration.

Nu när vi blint rationaliserat bort allt som är ens i närheten av lite magiskt eller mystiskt har vi idag ingenting att tro på längre. Detta är ett fenomen som en av mina favoritsociologer Max Weber tar upp och kallar för ”the disenchantment of the world”.

Jag skulle vilja säga att det inte är en slump att det i samband med vetenskapens snabba frammarsch fullständigt har exploderat upp olika sätt att tillfredställa detta behov av att ha någonting att tro på. Disneyfilmer, avant garde mode, konst och nu även sociala nätverk – allt detta är någonting att tro på som kan ge oss en gnutta av mystik i våra liv.

Så vi kanske inte borde vara så kritiska mot filmer, datorer och sociala nätverk för det verkar som att vi har skapat dem för att vi behöver dem.

Det kvittar om det är törnrosas förtrollade kyss, askungens talande djur eller ett magiskt skyltfönster på julrean på NK som man är intresserad av men vare sig vi vill eller inte så är alla tre produkter av oss i längtan efter någonting att tro på, en ny religion.

Gay giftermål i Frankrike

"Ska vi få rösta om era giftermål också?"

Igår omdefinierade de viktiga herrarna i Assemblée Nationale ordet giftermål.
Från att ha varit ett avtal mellan man och kvinna har äktenskapet nu ändrats till ett avtal mellan två personer vilket stipulerar homosexuellas rätt att gifta sig.
På gatorna i Paris har man reagerat med blandade känslor gentemot omskrivningen i Frankrikes grundlagar. Senast imorse härjade 80 000 människor runt på gatorna och skrek meningar utan mening såsom: 
"Maman + Papa = Naturel" och "1 man + 1 man = en duo, inte ett riktigt par"
För de fransmän som lägger sig på tvären för denna lilla omskrivning innebär det här ett hårt slag i ansiktet. Den 13 januari demonstrerade nära en miljon, EN MILJON människor emot homosexuellas rätt att gifta sig. Jag är varken insatt i frågan eller gay så jag ska inte uttala mig för mycket om detta men verkar inte det lite väl att ta i?
När jag diskuterade frågan med en killkompis till mig som föddes med en stor rosa rosett i pannan blev jag ännu mer chockad. Han kommer från en familj som bor på landet och när han ringde hem för att berätta nyheten om lagändringen blev det en hetsk debatt där han fick ta på sig all konservativ frustration. 
De som inte är för gay-giftermål är inget att leka med i frankrike de har inga problem med att, som denna familj, säga saker som:

- Att legalisera giftermål mellan två personer av samma kön är som att göra det lagligt att gifta sig med ett djur.

Kompisen i fråga såg inte ens förvånad ut när han berättade det för mig. Han ryckte bara uppgivet på axlarna och sa: Ja, det är synd att folk reagerar så starkt på det här men det som är mest synd är att det är första gången fransmännen faktiskt demonstrerar MOT en rättighet.

Philippe Gosselin, en av UMPs partimedlemmar som röstade emot lagförslagt förutsäger Frankrikes framtid med följande ord: Las Vegas du mariage. 
Avsikten är att skrämma befolkningen med argumentet att alla homosexuella nu kommer att massinvardera frankrike för att få gifta sig här. Ibland undrar man.

Jag har kanske uttalat mig för mycket men jag är varken rädd för någon mass-gay-invasion eller för att det ska bli lagligt med tidelag och giftermål med djur. Nej, det skrämmer mig inte men något som gör det är när människor avsiktligt demonstrerar och sätter sig emot andra människors rättigheter. Det skrämmer mig.

Interagera mera

I skolan har jag som ni vet observerat både det ena och det andra och det tredje, jag kan inte få nog av att kommentera på hur olika vi är fransmännen. Eftersom jag pluggar sociologi är det numera lite utav en heltidssyssla att kommentera på olikheter i beteende. Nu senast har jag lärt mig om interaktion.

Alla barnen sitter på lektionerna med sina dyra plympennor och fem olika former av tippex nära till hands. När jag kommer till föreläsningarna och rotar fram en lös bic-penna frågar de mig ifall jag behöver låna tippex. I början undrade jag om jag såg ut som en sådan som alltid gör fel, men har nu lärt mig att det här med att göra fel bara är en av fransmännens allvarligaste tics.

På lektionerna får man inte prata eller räcka upp handen när läraren ställer en fråga - då är man konstig. När man tvingas hålla föredrag inför klassen ska man läsa innantill från pappret och aldrig titta upp - för då kan man ju säga fel. När man har en fråga till läraren kan man inte bara gå fram till honom och fråga hursomhelst – då riskerar man att trampa på artighetskoderna. Så här fortsätter de franska oskrivna reglerna att sätta käppar i hjulen för det som är naturligt för oss, att interagera med varandra. 

      Vi hade en engelsklärare förra terminen som för en gångs skull pratade engelska. Hon är från USA, ler från öra till öra och är hyperaktiv. Jag har väldigt roligt åt hur hon får de franska barnen att må. Hon synade deras stängda beteende redan från början och bestämde sig för att det inte skulle vara okej. Alla måste prata, alla måste svara på frågor och alla måste hålla föredrag utan papper. När hon sa det blev hälften av klassen akut illamående och vred sig av fasa i sina stolar, hur skulle det gå om de gjorde fel?

Engelskläraren bad oss att ställa oss i en ring och göra en övning så vi skulle lära känna varandra lite bättre. Vi var tvungna att avsluta leken för ingen var villig att interagera. Ingen visste hur man skulle närma sig en person de aldrig pratat med och man såg hur ovana de var att bryta emot de oskrivna reglerna som gäller i skolan.

Så här ser det ut i frankrike. På grund av att de sedan barndomen får lära sig att inte bryta mot regler om artighet, eller starka sociala koder så vågar de inte interagera med varandra. De blir ständigt tillsagda hur de måste bete sig, särskilt unga, de måste nia alla i sin omgivning och be om ursäkt så fort de kliver över några former av gränser. De lär sig att utgå ifrån att de gör fel och att de som är äldre gör rätt.

Vår engelsklärare hade ett serious-talk med oss den eftermiddagen och talade om för oss att inte vara så rädda för att göra fel. I USA är man minsann inte rädd för att göra fel, där ska man vara nöjd om man får en syl i vädret i klassrummet. Där handlar det om att se andra men framförallt om att göra sig sedd själv.

Efter den lektionen var det inte längre oklart eller orättvist i mitt huvud att USA får så mycket uppmärksamhet. Jag kommer ihåg hur det var att gå på dagis där innan jag flyttade till Sverige, nästan varje dag var man tvungen att hålla föredrag och presentera sitt liv framför klassen. Barnen blev självsäkra, kanske lite skrytiga, men att göra fel var i alla fall definitivt längst ner på oros-listan.

Här har Frankrike mycket att lära sig av USA, för så som det är nu är katastrofalt.

Jag äger ingen form av tippex och tänker heller aldrig göra det, jag tänker fortsätta att räcka upp handen fast alla tycker att det är konstigt och jag kommer definitivt att försöka lära känna folk i klassen, för det är det ingen annan som försöker.

Used book café, MERCI

111 Boulevard Beaumarchais

75003, Paris

Här kommer tips till ett av mina absoluta favoritställen.
Man ska helst gå hit själv för det är ett café kombinerat med bibliotek, så beställ en stor crème och ta  en bok av varje genre och sjunk in i en stol i en, två timmar.
Vissa ställen har bara en sådan där karaktär som man trivs i, kan inte sätta fingret på vad det är men jag tror det är böckerna. Jag kommer hit för att skriva. Ibland hoppas jag att ord ska hoppa ut ur böckerna och rinna ur mig till min dator. På det här cafét är det möjligt.

Le Bataclan

50 Boulevard Voltaire
75011 Paris

Det är inte ofta men pratar om musik som vanlig dödlig tycker jag, det låter liksom bajsnödigt varje gång men jag tänkte ändå att jag skulle berätta om en fet musikupplevelse jag haft.

Bataclan, en klubb/konserthall precis bredvid mig på Boulevard Voltaire brukar ha bra konserter till ännu bättre pris. Alla tycker att det är kul att gå på konsert, det är spännande och alltid mycket roligare än att gå på en vanlig klubb. Bataclan ligger strategiskt placerat vid Oberkampf-området i 11e arrondissement, här trängs unga balla föräldrar med hipsterkids i 20års åldern för att köpa svartbiljetter till spelningar samma kväll.
Byggd helt i trä dränkt i alla pastellfärger som finns ser Bataclan ut som villa villekulla. Öltrampat golv och sliten krogpersonal med diverse huvudbonader påminner om att kvällen framför en inte kommer ha varit den enda lyckade i den lokalen.

Kvällen jag var där såg vi the Cat Empire. Deras mumsiga australienska accenter och blåsinstrument lekte bra ihop med villa villekulla, de spelade och hipsterkidsen dansade tills taket darrade.
Luftkonditioneringen var nog obefintlig med flit för att höja den intima karaktären på stället och det lyckades de med, över förväntan. Alla dansar med alla här, både armar och ben flyger åt alla håll och det är svårt att känna sig så glad som när just detta händer.

Jag rekommenderar starkt att gå dit, men ännu starkare att lyssna på the Cat Empire.