Far. punkt.

Igår rörde vi oss inte från sängen. När far kom hem tittade han på oss med avsmak och undrade hur vi kan leva med oss själva. Men det har varit väldigt skönt att ligga på varsin sida av sängen, lyssna på Barry White och dra iq-befriade ordvistar utan att någon bryr sig. Nivån på action på oss igår var lika hög som den hos en skål chips.

Vi har kommit far lite längre in på livet nu och vi kan skämta hejvilt med varandra. Han tycker det är speciellt kul att förolämpa oss och insinuera att vi är unga och dumma. Tur att han inte hörde mina tankar när han stolpade in kl 07.25 med grövsta rödvinskäften härom dan och dansade till svår asiatisk musik och tyckte att vi skulle titta på. Vi satt snällt och fint och åt våra nattmackor vid samma tid men far skulle minsann sörpla Gazpacho och kedjeröka tills han inte kunde prata längre. När vi mobbade hans vickning kallade han oss för "the devil's work" och stormade ut. Far är väldigt speciell.

I förrgår natt hittade vi en redlös far deckad vid matbordet efter att ha krängt 3 pavor rötjut i sin ensamhet och lyssnat på nirvana. Vi fick leda far uppför trapporna och lägga honom. Vi är snälla mot far. Dagen därpå fick han amerikanska pannkakor och sylt, det tyckte han om och sa att han skulle laga en finfin middag till oss som tack. Som allt annat far tar sig för gick det sådär. Vi fick middag långt efter midnatt och tittade på far med besviken blick när han åter igen knäckte rödvinsflaskan. Vi undrar hur han ska klara sig utan oss när vi flyttar hemmifrån. Idag har vi städat hela hans hus och jag kände mig som om jag var med i dirty jobs på discovery. Far har bott här i ett halvår och äger inte en dammsugare, du kan ju tänka dig hur det såg ut bakom bokhyllan. Far är tankspridd och oansvarig, igår gick han och la sig med en gryta på högsta värme på spisen.

Nog om far, han fascinerar mig bara. Idag skulle vi alla i samlad trupp attackera stadens alla butiker med CVn och vara duktiga. Dagen började med att vi skulle ta en förberedande kaffe innan och slutade även med det. Mamma glömde mycket riktigt sina CVn hemma och jag var inte sen att hålla med om att det nog var en dålig dag att lämna CVn på. Magkänla är allt.

Nu sitter vi och tittar besviket på utsikten utanför fönstret och lyssnar på "in the ghetto"

Som allt runt omkring far är utsikten lite udda

Nakenfoten

Igår var det två döda individer som strosade runt Paris gator i hopp om att lyfta sitt liv ur den bajshög till situation de försatt sig i. De bestämde sig för att gilla läget att allt inte är så bra just nu och begav sig till Ed för att införskaffa sig 4 flaskor Roy de Flanders och middag. Bajshögen till liv förvandlades plötsligt till en lattjo mamma & frans-kväll där de dansade till Queen och låg på fars vidriga platsgolv och kiknade av skratt.

Meningen var att de skulle ha en lugn kväll med romantisk middag. Det gick sådär.

Rätt vad det var dansade de på scenen på viproom och hoppade barfota i vattenpölar på vägen hem. Mamma och Frans tyckte att det var så kul att se regn att de la sig på marken på rue de rivoli och försökte göra snöänglar. Det gick också sådär.

När de kom hem i gryningen satt far och arbetsnarkomanade sig med rödvinspavan i högsta hugg. Han hade inte heller gått och lagt sig och var bitter på att det inte fanns mer vin. Jag tog bort hans glas och befallde honom att gå och lägga sig, bums.

Imorse vaknade vi en timme innan vi skulle på lägenhetsvisning med gårdagens kläder på och två fungerande hjärnceller. Croissantpåsen med fem platta bakelser fick följa med på metron och Frans har aldrig sett mamma se så härjad ut. På positiva sidan var det inga jobbiga män som visslade efter dem på stan idag. Alltid något.

Det har varit korsdrag mellan öronen idag och allt vi sagt idag har haft högt två stavelser och när de två fungerande hjärncellerna behövde kommunicera för att laga en kopp the blev resultatet detta:

Växlad molnighet - inga ursäkter

Idag har vi ingen ursäkt till att lata oss. Idag är det växlad molnighet.

Det brukar vara så att produktivitetsnivån är som lägst när det är fint eller jättedåligt väder. Igår hade Gud kommit åt gasolknappen på spisen för det var nästan 30grader och mamma delade ut hela nästan ett CV. Vi såsade runt hemma hos far Ansel och petade på samtliga prylar tills klockan var 3.

Idag när det är växlad molnighet har man ingen ursäkt att larva runt och idag har vi bestämt oss för att saker ska bli gjorda. Vi börjar med att strunta i disken och gå in och chatta. Fan, vad krävs det för väder för att vi ska bli produktiva egentligen?!

Vi har börjat gilla far skarpt, han är riktigt lattjo faktiskt. Vi har bildat en udda liten familj, han jobbar och vi lagar mat tills han kommer hem. Dock kommer han aldrig hem och när han väl gör det har maten kallnat och vi ger honom guilt-blicken och tar på oss offerkoftan. Som straff rotar vi i hans prylar när han har gått på morgonen.

Igår satt jag och han och pratade om förhållanden, vi kom fram till att jag var för ung för att förstå. Och i förrgår vek vi oss dubbla av skratt av mitt ansikte i fatbooth (en applikation i iphone som gör att man ser ut som en fetmadrabbad valross). Far hade jätteroligt åt detta och skulle visa sina LV-kollegor att en av hans inneboende ser ut som huvudrollen i precious. tack.

Vi klädde även ut oss med peruker och diverse skumma grejer han har att rota fram i sin garderob.

Ikväll har vi FF för far ska inreda skyltfönster på champs elysées och vi har stället för oss själva. Vi ska laga mat från ED och dricka roy de flanders och kramas.

Far, mamma och Frans de e la gött.

Far Ansel

Igår var kul.

Igår langade vi äventyr och flyttade in hos en finfin 30-taggare som vi träffade hos Persson i lördags. Han är designer för Louis Vuitton, har en alldeles för stor passion för rödvin och bestämt sig för att han ska förbarma sig över oss och ge oss husrum en vecka. Han är excentrisk och har påpekat en gång för mycket att han kastar ut oss på gatan om vi inte sköter oss. Men vi älskar Ansel, han äger men mest för att vi slipper gå till McDonalds varje dag nu. Ansel har jättesnabbt internet.

På dagen hann vi med att gå på en katastrofal lägenhetsvisning, battla i vem som kunde flest huvudstäder i Europa, luncha med våra numera ex-rumskamrater och komma på ett nytt namn åt Michaela. Michaela heter numer mamma och jag skulle uppskatta om ni hakade på detta.

Vår nya temporära bostad är toppen. Det enda som inte är toppen med den är läget. När vi skulle ta oss hit sent igår kväll efter att ha släpat fötterna efter oss på champs elysees i tre timmar i väntan på Ansel kom vi hit och fick varsin hjärtattack. Det ligger i 20e arr. När vi kom ur metron frågade en man i nationaldräkt om jag ville köpa majs ur hans resväska och hos våra grannar kan man köpa ett halvt kilo kebab, cola, pommes och salmonella för 3€.

När vi äntligen kom fram hade far Ansel lagat middag och förberett sig mentalt för hur det skulle bli att dela lägenhet med två lätt hysteriska 20-åringar. Vi pratade snabbt om hans liv (eftersom vi enlig honom inte hunnit vara med om så mycket) och vid midnatt blev han trött eftersom han är gammal. Vi tog på oss klackarna och åkte till chacha där en vän skulle ha spelning. På vägen var vi alldeles för törstiga igen och väl inne i châtelet var jag helt bedövad.

På chacha var det inte en själ och helt plötsligt höll jag med far Ansel och tyckte vi var larviga ungdomar som var ute en måndag. Vi gick längs Seine hem, hade åsikter som architekturen och påpekade att det nog är så här trött man är när man har fött barn.

"Hemma" hade far bäddat fint och vi sov som om vi hade fått nervgas.

Hos far.

Det är 24 grader i Paris, annars då?

Bolognaisechips, värt

Igår besökte vi samtliga McDonaldsrestauranger i Paris och när vi kom tillbaka vid middagstid var vi så trötta att ögonen ramlade ur. Ändå slank varsin flaska Roy de Flanders ner. Det är ett dåligt försök till champagne som kostar nio svenska riksdaler och gör precis det det ska. Finfin berusning och huvudvärk.

Två rätt vimmelkantiga tjejer gav sig iväg på en promenad på över en timme för att komma två kvarter söder till min fake sister. Där var det inflyttningsfest där alla var härliga förutom just vi två som vid det här laget fått i oss väldigt mycket för mycket Roy de Flanders och somnade i sängen med varsitt paket kakor och höll om varandra.

Efter ett tag kom Amanda in och undrade vad fan vi pysslade med och svaret var att vi laddade batterierna. Härliga tjejer.

Tids nog lyckades vi ta oss ur sovrummet och jag gav mig djupt in i en diskussion om kärlek med George som nu har börjat skriva poesi.

Han kom fram till djupa saker som lät ännu bättre just för att han pratar brittiska och drack rödvin ur en minimal thekopp.

Jag kom fram till att ostbollar är gott.

Jag lyckades dock höra lite av vad han sa och följande fastnade jag för:

Love is mad. Either you fall madly in love or it drives you mad. Either way you will get hurt but you will never regret falling because that's the only way to know you're alive.

George har varit hopplöst förälskad i en tjej sedan han var nio.

När vi gick från Amanda hade jag fått en ny syn på kärleken och en påse chips med köttfärssås-smak och Michaela hade jätteroligt åt en byggställning och kände en kort sekund att byggnisse kanske var hennes rätta element.

Idag har vela världen lutat åt vänster och vi har kommit fram till att vi hatar tåringar och inlines. Vi har även njutit av att vi kunde sitta i tshirt i tuileries trädgården och pluggat metrokartan.

Två visningar och en livskris

Nu sitter vi i vårt hem.

Tro inte att vi har fixat lägenhet, nej utan på McDonalds. Här sitter vi och svettas i källaren och får finfina blickar av personalen som skakar på huvudet åt oss när vi åter igen slagit upp läger.

Gårdagens panikdimma över livssituation som tog över allt har nu skingrats lite tack vare Kevin. Kevin är en hyvens kille på 30 jordsnurr med läsglasögon och utsvängda chinos som har en lägenhet i 5e arrondissemanget. Han ser ut att gilla tysk techno och blommor vilket skrämde livet ur Michaela som aldrig ville komma tillbaka till lägenheten där golvet, enligt Kevin lutar lite fränt 45 grader åt väst. Förresten heter han inte Kevin, men han ser ut som en sån.

Trots Michaelas hat mot Kevin så funderar vi ändå att ta den här garderoben till lägenhet med spännande lysrör som blinkar i taket. Vad gör man inte när man är desperat och Kevin gillar oss. Vi hade mycket gemensamt, vi är alla tre homo sapiens, befinner oss i Paris och pratar svenska.

Nästa visning var i Trocadero där man skulle kunna sova lodrätt för att bo men när vi gick in i den lägenheten stod vi som två frågentecken. Michaela undrade hur en fjällstuga med röd heltäckningsmatta kan finnas mitt i centrala Paris och jag undrade varför det fanns ett brunt badkar mitt i köket. Vi hade hysteriskt kul åt det där badkaret. Det var mitt i köket med en mörk skärm runt och ett fönster som vätte ut mot vardagsrummet.

"Hyresvärden" ser ut som chewbacca och verkade inte ha använt det hysteriskt roliga badkaret i köket på sex hundra år. Han var läskigt pedant och ville ha personbevis, anställningsbevis, förälders samtycke samt helkroppsscanning innan inflytt sker.

Efter alla märkliga intryck var vi frustrerade till tänderna och medan Michaela la sig i sin resväska och skrek funderade jag på om det är lukrativt att vara gatumusikant och om man isåfall kan få bo på härbärge.

Nej nu langar vi ingen bitterhet det är bara svårt att vara jolly när man inte har bostad, jobb, liv eller förstånd nog att inte äta på McDonalds 5 gånger om dagen.

Ger upp

Kärleksförklaring till McDonalds

Idag vaknade vi lätt förundrade över hur pass långt vårt tatteri har gått.

Det finns ekonomiskt utmanade och så finns det vi, snåljåpar.

När vi vaknade i lägenheten vi våldgästat och hälsade på de tre stackars tjejerna, som tvingats sova i samma säng på grund av att vi vart oansvariga och inte skaffat bostad, kände vi att det nu var dags att styra upp situationen en smula. Väldigt vänliga tjejer förövrigt som stått ut med oss.

Svaret på att "styra upp oss" var utan att blinka: - vi går till McDonalds.

Jag vill inte överdriva men jag vill kyssa Ronald McDonalds fötter för att han givit oss följande:

- Gratis internet

- Elektricitet till att ladda mobilen

- Ett tillhåll att fördriva tiden på, minst 5 timmar om dagen

- Tillräckligt iq-befriad personal som inte ens märker att det bor två personer på deras jobb.

Snålheten har till och med gått så långt att vi packade upp alla våra saker igår kväll, strösslade ut dem över bord och golv. Vi känner oss så hemma på McDonalds nu att vi ber andra gäster att sänka volymen och klagar på oergonomisk inredning.

Nu sitter vi och äter ”frukost” i vårt gul-röda hem som består av varsin, från ED (Frankrikes svar på Lidl), medköpt banan. Undrar var vi ska sova ikväll för best-före datumet på vårt våldgästande har passerat. Har McDonalds nattöppet?

Nu ska jag gå in i köket för en näve pommes, lägga upp fötterna på bordet och ta en tupplur i den flottiga soffan. Senare har vi faktiskt två lägenhetsvisningar att gå på så helt tappade vill jag inte påstå att vi är.

Vi har faktiskt inte bara vart på McDonalds idag utan fått lite sol också, 20 grader, whatUP?

Säsongsstart för Frans och Majchie

Nu kära vänner är allt tillrätta. Världsordningen är restaurerad, jag är tillbaka i Paris och jag är better than ever.

inget storhetsvansinne. alls.

Nu är jag tillbaka i städernas stad där jag känner mig hemma och i sällskap med en fett ball chic som delar alla mina passioner likväl för vin och zuccini som att grimasera framför spegeln och vika sig dubbel av garv åt våra love-handles.

Min sommar har varit episk. För att langa en riktig yasmina-matafor har det vart exakt som en berg-och dalbana. Jag hoppade på med en känsla av att det kommer bli kul, ångrade mig en kort sekund, och släppte sedan bara taget och åkte med. Tre månader senare öppnade jag ögonen som jag inte vågat ha öppna på hela tiden för att se att jag hållit tag i säkerhetstången så knogarna vitnat och med ont i bakhuvudet från dunsen när vagnen stannar. Lite halvskakis gick jag av vagnen och stirrade på vad jag precis varit med om och flinade lite fånigt av stolthet att jag gjort allt det där.

Just nu sitter jag och Michaela på McDonalds och total-ignorerar faktumet att vi inte har boende eller jobb och googlar om det påstådda bomhotet i Paris. Michas kommentar på detta var förövrigt att det skulle vara segt att dö första dan…

Så långt har vi kommit i planeringen

Som vanligt är allt man gör med mig lite hetsigt och oorganiserat och gårdagens resa hit var inget undantag. Jag hade packat allt jag äger och lite till, inte ens mitt gamla game boy kom undan vilket resulterade i en massiv övervikt på 7kg och ytterligare 20kg handbagage. Vi lyckades smuggla in våra väskor men när jag skulle få in min brutalt feta bag på hyllan blev det problem och det slutade med att jag försenade hela planet. Typiskt mig.

Jaja, nu är jag tillbaka där jag var innan tidigare nämnd berg- och dalbana av lycka, ångest, kärlek osv. och är redo att hoppa på nästa, det enda som är annorlunda är att jag nu kommer ha ögonen öppna under hela resan.