Bolognaisechips, värt
Igår besökte vi samtliga McDonaldsrestauranger i Paris och när vi kom tillbaka vid middagstid var vi så trötta att ögonen ramlade ur. Ändå slank varsin flaska Roy de Flanders ner. Det är ett dåligt försök till champagne som kostar nio svenska riksdaler och gör precis det det ska. Finfin berusning och huvudvärk.
Två rätt vimmelkantiga tjejer gav sig iväg på en promenad på över en timme för att komma två kvarter söder till min fake sister. Där var det inflyttningsfest där alla var härliga förutom just vi två som vid det här laget fått i oss väldigt mycket för mycket Roy de Flanders och somnade i sängen med varsitt paket kakor och höll om varandra.
Efter ett tag kom Amanda in och undrade vad fan vi pysslade med och svaret var att vi laddade batterierna. Härliga tjejer.
Tids nog lyckades vi ta oss ur sovrummet och jag gav mig djupt in i en diskussion om kärlek med George som nu har börjat skriva poesi.
Han kom fram till djupa saker som lät ännu bättre just för att han pratar brittiska och drack rödvin ur en minimal thekopp.
Jag kom fram till att ostbollar är gott.
Jag lyckades dock höra lite av vad han sa och följande fastnade jag för:
Love is mad. Either you fall madly in love or it drives you mad. Either way you will get hurt but you will never regret falling because that's the only way to know you're alive.
George har varit hopplöst förälskad i en tjej sedan han var nio.
När vi gick från Amanda hade jag fått en ny syn på kärleken och en påse chips med köttfärssås-smak och Michaela hade jätteroligt åt en byggställning och kände en kort sekund att byggnisse kanske var hennes rätta element.
Idag har vela världen lutat åt vänster och vi har kommit fram till att vi hatar tåringar och inlines. Vi har även njutit av att vi kunde sitta i tshirt i tuileries trädgården och pluggat metrokartan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar