De går branu

Nu efter alla möjliga tänkbara hinder som hemlöshet, pengabrist och psykisk stress (mitt favoritord) zoomade jag ut mitt liv en kort sekund och såg på det lite annorlunda. Samma känsla som man fick när man var liten när man tittade ner på sina fötter efter en hel sommar och märkte att de var längre bort än vanligt fick jag idag. Jag och mamma majchie har åstadkommit en hel del helt själva på den månaden vi varit här tillsammans.

Vi har:

- Inte bara lyckats bemästra fransk byråkrati vad gäller dossier när man letar lägenhet utan även out-smartat det genom att hitta den enda lägenheten i Paris som inte krävde det. Kalla det tur, jag kallar det skicklighet.

- Lyckats skaffa fina polare att hänga med vid eiffeltornet en solig hösteftermiddag och att Roya med på helgerna. (Roya är vårt favoritverb)

- Sökt jobb på varsitt håll och med vår nu slipade franska också lyckats få jobb.

- Handlat på ED oftare än vi har duschat vilket jag tycker är en bedrift värd att lägga märke till.

- Gjort det omöjliga: fått franskt bankkonto efter att ha fått skrivkramp efter samtliga 15 sidor av underskrift.

- Och bäst, enligt mig, JAG HAR FÅTT JOBB PÅ ZARA.

Japp, jag börjar jobba på zara på rue St honoré på måndag och det kommer bli awesome. Killen som anställer mig är från topp till tå klädd i prada och var inte sen att påpeka att jag mest ska vara där som prydnad, hälsa folk välkomna och se söt ut. Gäller att inte langa dålig hårdag då är jag outta-there.

-

Igår var jag hemma hos Persson, vi kollade på film och klämde i oss en väl över lagom mängd Bougogne tillsammans med smörgåspålägg utan bröd. Vin, ost och saucisson ska mina tre söner heta. De ska laga brunch till mig varje morgon och sjunga Elton John i kanon.

Trötthet och hunger konkurrerade med varandra och i bestämmelsen om att göra riktig mat vann tröttheten och det slutade med att vi låg under Perssons täcke med vinflaskan och googlade på bilder på corndogs och dreglade över tanken. Fake sister is the shiet.

I fredags drinkade jag med Johan, Erik och deras ryska kompis som var fett skön. Mest för att han bevisade att alla fördomar om ryssar är befogade. Han berättade om hur han och hans familj samlades kring bordet för att dricka vodka på kvällarna och att han hade ett basebollträ i baksätet på sin bil. När jag frågade om det sa han att jag kunde vara lugn eftersom han aldrig dödat någon, bara möblerat om ansiktet på en och annan stackars trafikant som råkat komma i hans väg. Fördomar är till för att bekräftas.

Imorgon börjar jag på Zara, jag ska infinna mig kl 13.00 polerad från topp till tå, iklädd kostym och redo att granskas noggrant av trendiga butiksbiträden. Nej, nej inte nervös alls.

Wish me luck, atottalör

Lugn

Jag är en känslomässig person och Paris gör att allt förstärks. Apropå tidigare utläggning om min vrede liksom. Nu är det lugn som råder hos fröken Backström, ett fenomen som inte händer oftare än vad det är solförmörkelse men när det väl inträffar passar alla i min omgivning på att njuta av att jag äntligen håller käft.

Anledningen till detta är nog helgen i Stockholm som nu har givit mig en sugar hangover. så. mysigt. var. det. Det var till och med så mysigt att jag glömde bort att sova så nu när jag är hemma igen har lugnet tagit över i ren självbevarelsedrift för att inte kollapsa.

Lugnet har slagit till på hårt att jag somnade på lektionen idag och vaknade av att mitt huvud slog hårt i bänken vilket var fett pinsamt för alla vände sig om och tittade på mig med oförstående blickar. Nu har jag en bula som straff och jag ska aldrig mer gå till skolan utan att dricka kaffe.

När jag kom hem sov jag hela dagen och vaknade inte förrän Michaela kom hem, vid det laget hade jag sovit igenom en smärre översvämning någon lyckats skapa i köket och vi vadar numera runt i skabbigt vatten hemma.

I väntan på att min sugar hangover ska släppa håller jag mig fruktansvärt passiv och till och med jag tycker det är skönt att slippa min egen röst, ibland blire ba för mycke.

Snart taggar vi till för Halloween som kommer upp och vi vill gärna maximera eventuella utstyrslar, i helgen lyckades jag klä ut mig till discoqueen på riktiga mammas fest och jag måste ju toppa det.

vrede är ingen synd

Den franska aggressionen har färgat av sig lite på mig och efter en vecka med grève och diverse motgångar har temperamentet bara släppt lite. Jag tänkte liksom att om alla andra får skrika oresonligt på gatan på mig får väl jag göra detsamma. Först var det ett stackars kassabiträde på the phone house som blev offer. Jag blev så arg för att vi inte kunde få internet att han fick säga åt mig att lugna mig lite. Offer nummer två var en arrogant patetisk ursäkt till människa som langade äckliga fördomar, han fick jackpotten och på honom var jag så arg att jag nästan startade slagsmål, efteråt kom jag på att det nog var tur att jag inte gjorde det för 158cm yasmina hade nog inte haft jättestor chans mot korpulent engelsman med fettvalkar i pannan. Att det nu har blivit så kallt ute att jag igår sov med min fårskinnsjacka har inte gjort mitt humör bättre.

Nu har däremot allting vänt efter att jag uppmuntrats av middagar med ballt folk, roliga utekvällar och kärleksförklaringar. Jag och mamma hade ett moment i köket en bakismorgon i helgen och mellan ord som ”asså.. du är ju liksom, ba så fin” fanns mycket känsla. Vi grät och kramades. Vi är grymma, tycker jag.

Nu har även situationen med kylan i lägenheten tagit en intressant vändning. När jag kom hem igår var det så varmt att jag inte kunde andas. Tydligen har tanten satt på värmen och nu behöver vi inte längre steka middagen, jag är helt seriös när jag säger att det är minst 35 grader här hemma nu, vi åt middag i underkläder och svettades, det är verkligen tropisk värme här. Mammas lakan har fått brännmärken från elementet och jag sov med en påse fryst broccoli härom natten.

Igår utmanade vi våra lungor och masat oss upp till montmartre, där bjöds det på spektakel av högsta kvalitet. Jag måste skriva ordet spektatel för det är Michaelas hat-ord. Ganska kul faktiskt, när man säger det blir hon svart i blicken och hat riktas mot en.

Spektakelspektakelspektakelspektakelspektakel.

I alla fall är livet kul att leva nu, och inga vredesutbrott finns på horisonten. I veckan har jag varit på middag hos Johan och Erik, på Toms spelning och nu ska jag åka hem och mysa i Stockholm.

Steak sauce.

Colombianen

Det har börjat en colombian i min klass. Till en början trodde jag att han var ännu en socialt handikappad person som alla andra i min klass men när jag idag hängde med honom efter skolan måste jag säga att jag är riktigt imponerad av denne kortväxte rutiga-khaki-shorts-bärande herre. Efter att ha pratat konstant i fem timmar visste jag att han vuxit upp i en förort utanför Bogotá med fyra judiska kvinnor, pluggat filosofi i USA och har åkt fast för att ha snattat en burk tonfisk.

Efter att ha fått en uppenbarelse på sin pappas begravning vill han bli författare då han samma dag fick reda på att pappan ifråga haft ett fyra år långt förhållande med en okänd kvinna. Där han som elvaåring satt och sörjde sin far och plötsligt fick reda på denna obekväma nyhet visste han att han hade två val; att starta igång en livskris där man ifrågasätter allt man hittills älskat och värderat, eller välja att gå utanför sig själv och se det hela utifrån. Där och då bestämde han sig för att tycka att livet är för jävla ironiskt för att tas på så stort allvar och blev därmed författare den dagen. Han menar lite självgott att det är en gåva om man kan tycka att livet är ironiskt och kunna skratta åt det när man får reda på att ens pappa varit otrogen mot sin mamma samma vecka som han dog.

Det här är inget åh-jag-åker-till-paris-och-träffar-nya-inspirerande-människor-inlägg men fy fan vilken intressant person. Man vet liksom att han kommer bli något stort, det syns på honom. Han har rest över hela världen, sett familjemedlemmar fara illa av Colombias sneda drogpolitik, bott i Israel och pluggat litteratur i USA utan att kunna prata engelska. Han har liksom något att skriva om och jag vet att han kommer lyckas.

Pfff, jag har träningsvärk i hjärnan efter idag men jag kunde inte låta bli att skriva om det här.

Cojean

I veckan har det hänt diverse kul grejer.

Michaela har börjat jobba och jag fick prata igenom hennes ångest på morgonen för att hon tyckte hon såg ut som en lesbisk mattant från Estland i sin ljusblåa uniform och hårnät. Men hon trivs och det är toppen att någon i hushållet har ett jobb som är betalt.

Restaurangen hon jobbar på heter Cojean och är en lunchkedja med hipsterkaraktär. De som jobbar där kallar det för snygg snabbmat och det är precis vad det är. Alla ingredienser har varsin färg och aldrig er än ungefär hundra kalorier.
När man kommer dit är det som att komma in i smurfarnas land, allt är blått, vitt och ultrafräscht. Man skulle kunna laga mat på golvet där inne för till och med det skiner. Michaela har dock konfirmerat att de inte gör det.
Nej, matlagningen sker i kök och i taggade lag. Kedjans motto är att livet är lättare när man ler och trots att Michaela ibland klagar på att hon har ont i kinderna av allt tvingat leende så trivs hon mycket bra.
Det finns ca 20 rena smurfland i Paris, gå dit och spana in. Det är nästan värt att gå dit bara för att se att det faktiskt finns folk som orkar le hela dagen. På jobbet.

Idag när jag kom till skolan hade jag inga förväntningar, heller blev jag inte förvånad när jag kom till klassrummet och fick titta en extra gång på dörren för att se att jag inte kommit till avancé i kinesiska.

Min klass är ett finfint potpurri av alla asiater som är arga på livet. Missförstå mig rätt, jag hänger mer än gärna med dem men problemet är att de verkligen inte vill hänga med mig. haha.

Så på min första dag i skolan lärde jag mig att säga hej på koreanska och att jag kommer bli bättre polare med magistern än med någon i klassen. Han vann mitt hjärta direkt när jag såg hans förbryllade min när han såg närvarolistan och sa "fan de här namnen kan jag ju inte uttala". Jag och han skrattade högt, vi var också de enda som skrattade.

Men det kommer bli kul, jag får väl kamouflera mig med dem och köpa munskydd och titta åt andra hållet vid tilltal. Då kanske de tycker jag är cool.

Imorgon ska jag ha fonetik, jag väntar med spänning på vilka lattjo lirare jag kommer få i den klassen. Förra året började fonetikläraren gråta för att asiaterna inte KUNDE säga croissant, utan sa klasann. 

iallafall fin utsikt på morgonen

Imorrn börjar allvaret

Idag var jag på Sorbonne och fick mitt schema. Att gå till skolan är ett projekt och varje gång man kommer dit blir man lika förvånad över hur människorna där tänker. De som jobbar i det huset där jag går är ett gäng bajsnödiga professorer som irriterar sig på hur många människor det finns i världen som inte pratar franska och tänker ”kan de inte bara lära sig någon gång.”

När man kommer in i huset blir man omedelbart korsförhörd om varför man är där trots att de vet exakt varför, de vill bara kunna rätta de som säger fel och lägga de grövsta språkfelen på minnet så de kan skratta åt det i personalrummet sen.

När man kommer in finns ett osynligt system som man omöjligt kan veta hur det fungerar om man inte har fått det förklarat för sig och när man sätter sig på fel plats tar någon en om armen och leder en till rätt plats. Typiskt fransmän, de kommer på system som inte syns för att kunna rätta de som gör fel och eftersom de inte har någon som helst organisatorisk förmåga blir detta alltid lite konstigt och de går på känsla istället.

Vet inte var all den här aggressionen kom ifrån… Jag är annars på väldigt bra humör idag, jag kom på hur mycket jag hade saknat skolan ändå och alla fantastiska kulturkrockar som förekommer på cours de civilisation francaise. Jag såg till exempel en asiat som blev utskälld för att hon inte kunde franska och därmed inte ens kunde säga ”det är väl därför jag är här?”

Jag har till och med saknat lodisarna som hänger runt st michel, hela gänget var där förutom min favoritlodis som dricker vinäger och pratar med sig själv. Synd.

Den här herrn och jag kommer ha mycket trevligt tillsammans i vinter

Med mig hem hade jag en fet antologi med fransk litteratur och ett papper som säger att jag nu går i skolan ett par timmar om dagen i gruppen avancé och att min frihet nu är slut. Nej, det ska bli kul att plugga igen jag tycker det är kul och vad ska man annars göra om man inte har skittråkiga föreläsningar och fonetikprov varje dag? Livet har vart alldeles för sött den senaste veckan det är dags för lite jobb nu. Michaela har förövrigt fått jobb på Cojean, en snäll restaurangkedja som helst anställer svenskar vilket vi gillar.

Jag är väldigt stolt över henne.

Jag är också otroligt stolt över att vi idag gick på möte med banken för att skaffa bankkonton. Efter 12 signerade papper har vi nu varsitt konto. Nu gäller det bara att fylla dem också.

Juste härom dagen var vi på ikea. Känns alltid lika värt det när man kommer dit och det spelar ingen roll att man åkte tre olika fordon för att komma dit två timmar senare när man ser det blågula meckat. Vi vallfärdade dit, mest för att äta husmanskost men också för att fylla de två resväskor vi hade släpat med oss med diverse attiraljer till vår lägenhet. Det fanns bland annat en enda trött tallrik när vi flyttade in så vi var tvungna att turas om att äta. När vi kom därifrån hade vi; En porslinsservis, förvaringsboxar, bestick, sittkuddar, massa onödigt skit, mätta magar och ett stulet bord. Ja, vi stal från ikea söndagen den 3 oktober, den som vill anmäla kan göra det men det var ett ärligt misstag. Typ. Vi ”glömde” betala för det och skyllde på att det var så billigt att det inte skulle göra någon betydande skillnad i herr kamprads ficka

.

Så, nu ska vi hem och färga håret och se om mitt blir rött eller blont.

Total lycka

Nu ni. ska ni få ett långt inlägg.

Här kommer en god nyhet: VI ÄR INTE HEMLÖSA LÄNGRE!!

Att skriva det känns som samma lättnad man skulle känt om en läkare sa "ba skoja" efter att ha sagt att man kommer dö om två veckor. För så kändes det verkligen. För bara fyra dagar sedan satt jag och Michaela på en bänk någonstans och fick turas om att trösta varandra mellan meningar som "nej nu tar vi ett lån och tar in på hotell en månad"och "om det fortsätter såhär skriver jag failure med röd penna i pannan och åker hem." Livslusten var fem meter under marken och vi var helt säkra på att vi skulle behöva återvända till flickrummet i Stockholm igen. Värre än så här kunde det inte bli tänkte jag när vi dessutom kände oss ännu mer i vägen där vi sov i köket hos far när hans vän kom på besök. Dessutom började jag bli lite trött på att vakna med huvudet bredvid kudden för att hitta Michaelas fötter på den istället.

På torsdagen ringde vi samtliga annonser i FUSAC-tidningen, till och med 9 kvadratare en timme med BIL från Paris. och när jag hade fått strålning nog för en livstid på en dag från mobilen ringde en pigg kärring som hade hört min röst på hennes telefonsvarare. Hon pratade tills jag blev helt trött men resultatet blev iaf en visning dagen därpå.

När vi närmades oss lägenheten började jag känna igen mig och svor högt när jag insåg att jag redan varit och tittat på samma lägenhet en gång innan och tyckt att det varit katastrof för att jag kände att badkar i köket (vad är grejen med att det är fett vanligt i Frankrike förresten) inte var något som jag trånade efter direkt. Dock såg jag på lägenheten med helt andra ögon den här gången och jag och Michaela kände oss hemma efter 36 sekunder när vi såg framför oss hur vi skulle fira jul där tillsammans och helt plötsligt blev det ju jättepraktiskt med badkar i köket, då kunde vi ju ta ett bad och laga middag samtidigt. toppen.

Samma dag sprang vi hem till far, packade ihop våra ägodelar och somnade tidigt så det kunde bli nästa dag snabbare. Far blev lite fuktig i ögonen efter kvällens ranson alkohol och vi gruppkramades länge och väl tills han sa "Ansie's gonna miss his peaches" och gav oss varsin puss i pannan. Vi älskar far.

På morgonen åkte vi tillbaka till tanten, som för övrigt ser ut som en liten trädgårdstomte, pratar mer än vad som är lämpligt för en 84-åring och har lite lite skägg. Vi kände oss viktiga när vi skrev kontrakt och ännu viktigare när vi fick nycklar men viktigast kände vi oss när vi langade över 3,800€ cash för hyra och deposition. Jag låtsades som att jag var 50cent i ett par sekunder och mamma svettades mer än vanligt under de tio minuterna vi fick hålla i en fem centimeters bunt med 50€ lappar.

Jag gav min kära vän och numera sambo en stor blöt puss, slängde mig på sängen och kände mig. så. nöjd. med. livet. Vi gjorde det och all svett och panik finally paid off i form av en stor studio på 40 kvm på 276 boulevard Raspail, 75014 Paris.

När allt var klart var klockan sent och adrenalinnivån så hög att alla kroppsliga behov domnat bort och hunger existerade inte i vår värld under hela kvällen. Något som vi bittert ångrade nästa dag efter att ha klämt i sig en flaska Roy för mycket. Där satt vi, jag och Michaela på vårt nya golv, drack Roy och åt lite ost och pratade och planerade tills klockan blev tre då vi undrade om vi kanske även skulle förlova oss. Du ser, drick aldrig Roy på tom mage.

Igår uppnådde vi samma lyckonivå som när vi fick nycklar till lägenheten när vi fick reda på att det finns en ED fem kvarter bort. Då visste vi att vi hade valt rätt. Vi stolpade dit med en tom resväska och plockade på oss ett exemplar av varje produkt i affären tills både resväskan och två ikeakassar var fyllda med mat.

Vi märkte att vi gick lite överbord när vi kom hem och insåg att vi hade köpt kål (?) och att vi skulle behöva förvara mat under sängen.

En rätt udda grej som vi tycker är lite lattjo är att vi typ delar lägenhet med några andra lirare. Vi bor i en del av en stor lägenhet som tanten har delat in i tre studios och har tydligen en roomie, eller ja. typ. Honom döpte jag omedelbart till Nils och vi hör honom tassa runt lite kusligt i korridorerna. Men vi gillar Nils också.

Nu sitter vi hos vår käre vän McDonalds eftersom vi inte har internet och mår bra över att vi inte behöver må dåligt längre. Allt ordnar sig och jag är så fruktansvärt lycklig just nu, nu börjar det.

Min säng

Vårt spännande kombinerade kök slash badrum