Det har börjat en colombian i min klass. Till en början trodde jag att han var ännu en socialt handikappad person som alla andra i min klass men när jag idag hängde med honom efter skolan måste jag säga att jag är riktigt imponerad av denne kortväxte rutiga-khaki-shorts-bärande herre. Efter att ha pratat konstant i fem timmar visste jag att han vuxit upp i en förort utanför Bogotá med fyra judiska kvinnor, pluggat filosofi i USA och har åkt fast för att ha snattat en burk tonfisk.
Efter att ha fått en uppenbarelse på sin pappas begravning vill han bli författare då han samma dag fick reda på att pappan ifråga haft ett fyra år långt förhållande med en okänd kvinna. Där han som elvaåring satt och sörjde sin far och plötsligt fick reda på denna obekväma nyhet visste han att han hade två val; att starta igång en livskris där man ifrågasätter allt man hittills älskat och värderat, eller välja att gå utanför sig själv och se det hela utifrån. Där och då bestämde han sig för att tycka att livet är för jävla ironiskt för att tas på så stort allvar och blev därmed författare den dagen. Han menar lite självgott att det är en gåva om man kan tycka att livet är ironiskt och kunna skratta åt det när man får reda på att ens pappa varit otrogen mot sin mamma samma vecka som han dog.
Det här är inget åh-jag-åker-till-paris-och-träffar-nya-inspirerande-människor-inlägg men fy fan vilken intressant person. Man vet liksom att han kommer bli något stort, det syns på honom. Han har rest över hela världen, sett familjemedlemmar fara illa av Colombias sneda drogpolitik, bott i Israel och pluggat litteratur i USA utan att kunna prata engelska. Han har liksom något att skriva om och jag vet att han kommer lyckas.
Pfff, jag har träningsvärk i hjärnan efter idag men jag kunde inte låta bli att skriva om det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar