These sounds fall into my mind

Je t'attends, et cette fois j'espère que tu m'apporteras grand chose.

Idag satt jag och granskade den lilla lägenhet vi har till vårt förfogande och var lite chockad över insikten att det snart är jul. Mamma Camilla har tagit sin mammaroll på allvar iår och skickat oss ett julkolli med diverse julpynt för att vi ska komma i tomtestämning. Trots detta fina pynt (tack mamma) så känns det ÄNDÅ som att det är massa saker som fattas för att julstämningen ska vara på plats t.ex. snö, NKs julskyltning, torra lussebullar, julmust och a pengar att handla julklappar för. Till och med när vi ställde oss i en tunnel med gynnsam akustik och sjöng ”tänd ett ljus” i flera stämmor med våra körgossar gick det inte att se julen framför sig.

Att fira jul i Paris kommer däremot bli grymt kul nästan FÖR ATT det inte är samma julstämning som i Sverige, inga tvungna möten med folk man träffar vid ett tillfälle om året och låtsas kunna namnet på, inget hetsätande av deg och inga presentkort på åhléns. Nej vår jul kommer bli något utöver det vanliga och vi ska leka tvärtomleken. Vi ska göra precis tvärtemot allt man brukar göra, höja värmen på elementet och ha tropiskt tema istället med tapas och tequila och bara skratta.

Här kommer det lagas julmat, så länge det är två prinskorvar i taget.

Just nu sitter jag och mamma på donken och har lagt en kväll av "rövande" (vårt verb för att dricka rödvin) bakom oss och jag funderar på varför allt som t.ex. seriösa byggnader blir klädda i tramsigt glitter, hemlösa ser extra hungriga ut och butiksshefers pupiller förvandlas till dollarteckan så fort det slårt över till 1 december. Trots att det är mysigt att se att julen gjort entré kan jag inte hjälpa att det ser ut som en för trång, stickig jumper som man fått av farmor på Paris vackra byggnader. Att den mest prestigefulla av katedraler som bl.a. finns till minne av Victor Hugo och Voltaire är pyntad med blinkande rudolfs är uppriktigt sagt lite awkward. Paris är vårens stad och det ska alltid vara april.

Jag kan erkänna att julen som den är i Sverige inte finns någon annanstans och trots att allt är precis är som vi vill ha det är det ungefär som att stoppa fingrarna i en nästan tom syltburk, man når inte riktigt in till det sista söta. Men du kan hoppa upp och klappa dig i arslet på att vår jul kommer bli episk. Vi har laddat upp rejält och är nu förberedda på allt, jul i världens bästa stad med några av de jag älskar mest. CALÉÈÈÉ.

Min julkyss går till Ronald McDonald, tack för att du står vid oss i vått och torrt

puss

paris syndrome

Det finns en seriös psykisk åkomma som heter "the paris syndrome" som man kan få diagnostiserad av en serös doktor. Den här sjukdomen går ut på att vederbörande målar upp en drömbild av något mål de har i livet (t.ex. att flytta till paris) och under en lång period går de och hetsar upp sig så mycket över någonting så att det sedan blir omöjligt att njuta av det sen. De målar upp scenarion framför sig där de strosar runt i trendiga kläder i montmartre med en baguette under armen, där de ska åka på en vespa med en spontan fransman med stökig lugg och att det alltid är fint väder. Jag vill också tillägga att det i huvudsak är asiater som drabbas av detta vilket inte förvånar mig en sekund efter att ha gått i en klass som lika gärna kunde vara en kinarestaurang. Alla är livrädda för att bli rånade och har någon form av skydd för ansiktet som de förvisso undviker en och annan förkyldning tack vare men paris syndrome slipper de inte. ha-ha där fick ni.

Anledningen till varför jag har tänkt på det här sedan jag hörde det förra veckan en regning beige dag (som jag nu kallar för syndromdagar) är för att jag för första gången förstod att det finns folk som kanske inte trivs här. Jag lyssnade objektivt på vad tjejen hade att säga när hon tog upp sak efter sak som är dåligt med Paris och försökte förstå och efter ett tag gjorde jag det. Jag ska nämna några av dem.

Den franska arrogansen - Detta mina damer och herrar är ingen eld att leka med, inget litet svenskt värmeljus från ikea utan en riktig skogsbrand som alltid hotar att bryta ut. Speciellt ska den vara så ödeläggande som möjligt och efteråt ska man låtsas som det regnar.
Härom dagen utsattes jag för den grövsta utskällningen av en riktigt turbulent brud på jobbet som verkar behöva sig ett nyp. Nej men seriöst, att bli kallad för dumhuvud och få sitt namn skriket i högtalarna var femte minut kan bli lite lätt fruktansvärt till slut.
En annan personliget på jobbet, som dock tycker om mig, berättade för mig om hur ett och annat funkar i Paris. Han sa att man alltid ska ha ordet NON inpräntat innanför ögonlocken, han menade att varje gång någon frågar om en tjänst t.ex. en kund eller en...pojkvän är svaret alltid NON. Han menade att man bör sätta sig själv i första hand, ALLTID, och ifall någon ber om något är det bara för att retas. När en kund frågade honom om en storlek himlade han med ögonen och låtsades fila naglarna tills kunden gick därifrån. Så funkar det här take it or leave it, sa han.

Parisfattigdomen - På någon sätt verkar det som att man kan ha hur mycket pengar som helst utan att ha råd med någonting.

När jag kom hit hade jag ett trettiotaltusen kronor som försvann lika snabbt som jag hann säga Bonjour, allt rök första inflyttningsdagen i form av tre månadshyror som skulle betalas i försväg. Inte ens nu när vi har jobbat som galningar i två månader har vi råd att köpa flingor och vi diskuterade en gång om toapapper verkligen är sååå nödvändigt.

Härom dagen när vi kollade i våra väskor efter en utekväll hittade vi till och med mindre stöldgods såsom öl- och shotglas, tejp och en ljushållare och när vi kom på dagen efter att vi faktiskt stått och skruvat ur glödlampor i trapphuset för att ha hemma insåg vi att det hade gått för långt! (Glödlamporna var faktiskt en nödvändighet, vi har levt i skenet av värmeljus i flera veckor nu på grund av att det är så dyrt med glödlampor.

Söndagarna - Här finns det 6 dagar på veckan...och på den sjunde så vilade han. Ingen hjärnaktivitet förekommer på den här gudsfögätna dagen i Frankrike. Samtliga affärer, matbutiker och medborgare är stängda så man har helt enkelt inget val än att äta matrester och stirra in i väggen.

Språket - sist men inte minst kommer det franska språket. Den som påstår att det är lätt att lära sig franska måste ha slagit i huvudet riktigt hårt. Efter 13 år av oändligt många fredagsgrammatikprov stötte jag på ett tempus förra veckan som jag inte kände igen.
I det svenska språket finns typ 4 tempus, i det franska finns 18 och just nu lär vi oss subjonctif imparfait i skolan, ett tempus som är till för att understryka en specifik känsla eller ånger i dåtid.

Jag var tungen att göra den här överdrivet långa utläggningen om de dåliga aspekterna med Paris för att förklara att det är just därför jag älskar den här staden. På något skevt sätt är det för att det finns så mycket att ogilla som jag gillar den. Och vad gäller bitchen på jobbet, jag langade samma stil tillbaka och sa till henne på samma sätt som hon sa till mig och nu låter hon mig vara ifred. Jag tog inte åt mig av min kollegas värdelösa sätt att bemöta kunder, jag lyckas se fattigdom som ett äventyr och språket, ja det går utmärkt utan att kunna alla 18 tempus. Det är det som är grejen, det är knivigt svårt att leva här och det är det som är så kul. Här är livet iallafall inte som en melankolisk roman skriven i Times New Roman stl 12 som det kunde vara hemma i Sverige ibland, bara på söndagar.

”Det är vardagslivet som är det riktiga livet” sa en gång en väldigt klok person.

Den här personen visste vad den pratade om och visst är det så, det vi gör dagligen och våra små vanor och ovanor gör oss till dem vi är och sedan vårt parisvardagsliv på riktigt börjat kicka in har vi lärt oss ett och annat om varandras vanor. Mamma har visat sig vara en sån som får utlopp för diverse aggressioner i sömnen som hon samlat på sig under dagen och jag har visat mig vara en sån där som aldrig plockar upp efter sig och ”glömmer” att gå ut med soporna, diska och köpa frukost.

När vi satt och blickade ut på det som är vårt ”riktiga” vardagsliv och såg kom-ihåglappar bl.a. innehållande ”handla, duscha och sova” insåg vi hur lite tid vi har att ta hand om saker inte mist oss själva. Med våra scheman är det nästan omöjligt att ha tid med saker som att städa badkaret, storhandla eller ens tänka och plötsligt började jag undra om det där citatet verkligen var så bra trots allt. Den här kloka personen hade uppenbarligen inte haft ett 14 timmars schema tidigare och jag skulle vilja påstå att det inte alls är så som den personen påstår. Det är ju det roliga man jobbar mot och som gör vardagslivet värt, det är när man haft en riktigt lyckad kväll en lördag som man säger att det var värt veckans slit.

Allt detta kom jag underfund med när jag såg mammas ”veckoplanering”, först hade hon skrivit det som måste göras, och sedan det roliga som händer i veckan som en belöning. Det är belöningen som är livet, resten är bara transportsträcka! Eller aa.

Med tanke på att det var mig själv jag citerade tidigare kommer jag aldrig erkänna att det var helt fel sagt men jag tänkte ändra det lite och istället säga ”Det är vardagslivet som är det riktiga livet, men det är bara det roliga som gör vardagslivet värt.”

Med det ur världen förväntar jag mig en jävligt stor belöning för mina långa dagar i framtiden och det tror jag att jag kommer få. Det kommer hända så mycket roliga saker den närmsta tiden att jag inte kan sitta still när jag tänker på det, men just nu är det lite trist att stiga upp på morgonen och få kolsvarta fötter och ett knäckebröd till frukost för att ingen haft tid att varken städa eller handla. Det är precis som i en film när huvudpersonen ska ha det lite jobbigt vilket nästan alltid illustreras med att det börjar regna och när personen ifråga fäller upp sitt paraply, som direkt vänds ut och in av vinden, suckar högt.

Dock om man är riktigt uppmärksam hörs alltid början till en ”du-klarar-det-här-låt” och det är precis så det är för oss just nu, lite segt men i bakgrunden kan man höra låten spelas högre för varje dag som går.

Nu har det gått sådär pinsamt lång tid sen sist jag skrev att jag knappt vet var jag ska börja just nu. Jag kan ju säga att den sista tiden var stressig, mysig, rolig och jobbig och det kommer vara så nu för nu har vardagslivet kickat in och det känns tryggt och bra! Mina dagar är 13 timmar långa just nu eftersom jag går i skolan från 08-11.30 och jobbar från 13.00-21.00. Dock har jag aldrig lärt mig så mycket som jag gör just nu.

Min karriär på herravdelningen på Zara blomstrar (just det) och jag har lärt mig hur man "gör saker perfekt" (som om jag behövde lära mig det) allt är så perfekt i vår butik att min responsable känner på en kilometers avstånd om de marinblåa polotröjorna ligger lite slarvigt. Han är en gullig filur som gillar hårgelé, perfektion och nu mig. Mest tycker han nog om mig för att jag gör som han säger och inte ifrågasätter allt som de franska tjejerna gör och för att han tycker att jag har fint hår. Han tycker att det är viktigt att man ser bra ut och ibland ber han mig att bara stå som en idiot och hälsa folk välkomna. Men jag har ingenting emot det här, jag tycker om mitt nya jobb och jag har lärt mig så mycket franska och hur man läser sträckkoder.

Den här veckan har jag gått utbildning på en hysteriskt stor Zarabutik i Montparnasse för att lära mig hur kassan fungerar. Det har varit jättekul och det roligaste av allt är min "utbildare" som heter Alex som har fetaste ADHDn och någon form av damp han är toppen. Han kan inte koncentrera sig på att prata och andas samtidigt och han försöker göra fem olika saker samtidigt för att aldrig vara uttråkad. Han är jättelång med flygigt svart hår och armar och ben som är överallt hela tiden och jag har aldrig skrattat så mycket på jobbet. Juste igår fick jag "anropa" i mikrofon i hela butiken på franska, det var lätt dagens om inte veckans höjdpunkt. Har alltid velat göra det och tanken på hur busigt det skulle vara att säga något opassande så hela butiken hör gör det ännu roligare.

Tja, på hemmaplan är allt som vanligt, tropiskt hetta, mycket kärlek OCH vi har fått en ny möbel som vi har döpt till KAFFUNGRILL. En kaffungrill är något som representerar allt som är bra med den här världen, den är praktisk, den sparar oss tid och rum i våra stressiga dagar och den kan koka kaffe, rosta bröd OCH grilla bacon samtidigt. Mina damer och herrar michaela och jag har fått ett barn och vi älskar det, man måste uttala det med portugisisk accent caffoungril.

I helgen hade vi finbesök och vi har aldrig varit så lyckliga tjejer. Och jag vill även passa på att hylla den vedervärdiga porslinshunden som madame har i salongen som alltid framkallar hjärtattack när man går förbi den. Vi har döpt den till Eskil.

life on the dime

Tröttheten är påtaglig i takt med att det börjar bli mörkare och min och mammas insikt i vår pengasituation blir djupare. Avsaknad av pengar är aldrig kul att komma till insikt med och när vi gick och la oss igår var min stress mer än jag kunde hantera, resultatet var att jag inte sov på hela natten och istället lyssnade på när mamma pratade i sömnen. Det var iofs rätt underhållande. Denne hade uppenbarligen inte lika mycket stress som jag och utbrast i 125 decibel "COCA-COLA" mitt i natta. Dagens ungdom.

Efter det var det ingen idé att försöka somna om utan istället räknade jag först får och sen på hur vi i framtiden ska klara hyran med våra löner som förmodligen kommer ligga på typ-s'här 756€.

Såhär gick tankegången:

600 till hyra - givet

100 till mat - givet

30 till metrokort - givet

15 till internet som vi ska skaffa den här månaden - givet

Happ då blire 11€ kvar till nöjen då. FAN VAD KUL DET KOMMER ATT BLI ATT BO I PARIS!

Inatt var mitt mantra "fml" och när klockan ringde hade varit vaken alldeles för länge för att det skulle vara okej.

Asså egentligen är jag inte så himla orolig, så länge vi klarar hyran så fixar sig resten. Vi har nämligen utvecklat en ny talang, även kallat tattarfasoner. Det går ut på att vara kleptoman med finess. Eller ska jag kanske kalla det för robin hood-metoden? Lite ketchup, senap, salt, peppar, el, intenetanslutning och en thekanna från McDonalds kommer inte fattas någon men gör stor skillnad i vår röda matkassa vi har hemma! Ta från de rika och ge till Frans och mamma helt enkelt. Övriga fynd vi gjort är gratis bord från IKEA, hittad träskiva på gatan nu använd som diskställ i vårt kombinerade kök/badrum och sist men inte minst har vi utökat vår servis hemma med x antal, från krogen medsnodda, glas.

Livet är svårt utan cash men ändå ganska kul. I skrivande stund sitter jag och snyltar på McDonalds internet och el och tro inte att jag tänker ge dem något för det nej jag har med mig eget the hemifrån JAJJEMÄN.

I veckan ska vi tvinga franska staten att ge oss bostadsbidrag om det så krävs att jag måste sno en kniv från McDonalnds och hota dem med.

Atottalör

De går branu

Nu efter alla möjliga tänkbara hinder som hemlöshet, pengabrist och psykisk stress (mitt favoritord) zoomade jag ut mitt liv en kort sekund och såg på det lite annorlunda. Samma känsla som man fick när man var liten när man tittade ner på sina fötter efter en hel sommar och märkte att de var längre bort än vanligt fick jag idag. Jag och mamma majchie har åstadkommit en hel del helt själva på den månaden vi varit här tillsammans.

Vi har:

- Inte bara lyckats bemästra fransk byråkrati vad gäller dossier när man letar lägenhet utan även out-smartat det genom att hitta den enda lägenheten i Paris som inte krävde det. Kalla det tur, jag kallar det skicklighet.

- Lyckats skaffa fina polare att hänga med vid eiffeltornet en solig hösteftermiddag och att Roya med på helgerna. (Roya är vårt favoritverb)

- Sökt jobb på varsitt håll och med vår nu slipade franska också lyckats få jobb.

- Handlat på ED oftare än vi har duschat vilket jag tycker är en bedrift värd att lägga märke till.

- Gjort det omöjliga: fått franskt bankkonto efter att ha fått skrivkramp efter samtliga 15 sidor av underskrift.

- Och bäst, enligt mig, JAG HAR FÅTT JOBB PÅ ZARA.

Japp, jag börjar jobba på zara på rue St honoré på måndag och det kommer bli awesome. Killen som anställer mig är från topp till tå klädd i prada och var inte sen att påpeka att jag mest ska vara där som prydnad, hälsa folk välkomna och se söt ut. Gäller att inte langa dålig hårdag då är jag outta-there.

-

Igår var jag hemma hos Persson, vi kollade på film och klämde i oss en väl över lagom mängd Bougogne tillsammans med smörgåspålägg utan bröd. Vin, ost och saucisson ska mina tre söner heta. De ska laga brunch till mig varje morgon och sjunga Elton John i kanon.

Trötthet och hunger konkurrerade med varandra och i bestämmelsen om att göra riktig mat vann tröttheten och det slutade med att vi låg under Perssons täcke med vinflaskan och googlade på bilder på corndogs och dreglade över tanken. Fake sister is the shiet.

I fredags drinkade jag med Johan, Erik och deras ryska kompis som var fett skön. Mest för att han bevisade att alla fördomar om ryssar är befogade. Han berättade om hur han och hans familj samlades kring bordet för att dricka vodka på kvällarna och att han hade ett basebollträ i baksätet på sin bil. När jag frågade om det sa han att jag kunde vara lugn eftersom han aldrig dödat någon, bara möblerat om ansiktet på en och annan stackars trafikant som råkat komma i hans väg. Fördomar är till för att bekräftas.

Imorgon börjar jag på Zara, jag ska infinna mig kl 13.00 polerad från topp till tå, iklädd kostym och redo att granskas noggrant av trendiga butiksbiträden. Nej, nej inte nervös alls.

Wish me luck, atottalör

Lugn

Jag är en känslomässig person och Paris gör att allt förstärks. Apropå tidigare utläggning om min vrede liksom. Nu är det lugn som råder hos fröken Backström, ett fenomen som inte händer oftare än vad det är solförmörkelse men när det väl inträffar passar alla i min omgivning på att njuta av att jag äntligen håller käft.

Anledningen till detta är nog helgen i Stockholm som nu har givit mig en sugar hangover. så. mysigt. var. det. Det var till och med så mysigt att jag glömde bort att sova så nu när jag är hemma igen har lugnet tagit över i ren självbevarelsedrift för att inte kollapsa.

Lugnet har slagit till på hårt att jag somnade på lektionen idag och vaknade av att mitt huvud slog hårt i bänken vilket var fett pinsamt för alla vände sig om och tittade på mig med oförstående blickar. Nu har jag en bula som straff och jag ska aldrig mer gå till skolan utan att dricka kaffe.

När jag kom hem sov jag hela dagen och vaknade inte förrän Michaela kom hem, vid det laget hade jag sovit igenom en smärre översvämning någon lyckats skapa i köket och vi vadar numera runt i skabbigt vatten hemma.

I väntan på att min sugar hangover ska släppa håller jag mig fruktansvärt passiv och till och med jag tycker det är skönt att slippa min egen röst, ibland blire ba för mycke.

Snart taggar vi till för Halloween som kommer upp och vi vill gärna maximera eventuella utstyrslar, i helgen lyckades jag klä ut mig till discoqueen på riktiga mammas fest och jag måste ju toppa det.

vrede är ingen synd

Den franska aggressionen har färgat av sig lite på mig och efter en vecka med grève och diverse motgångar har temperamentet bara släppt lite. Jag tänkte liksom att om alla andra får skrika oresonligt på gatan på mig får väl jag göra detsamma. Först var det ett stackars kassabiträde på the phone house som blev offer. Jag blev så arg för att vi inte kunde få internet att han fick säga åt mig att lugna mig lite. Offer nummer två var en arrogant patetisk ursäkt till människa som langade äckliga fördomar, han fick jackpotten och på honom var jag så arg att jag nästan startade slagsmål, efteråt kom jag på att det nog var tur att jag inte gjorde det för 158cm yasmina hade nog inte haft jättestor chans mot korpulent engelsman med fettvalkar i pannan. Att det nu har blivit så kallt ute att jag igår sov med min fårskinnsjacka har inte gjort mitt humör bättre.

Nu har däremot allting vänt efter att jag uppmuntrats av middagar med ballt folk, roliga utekvällar och kärleksförklaringar. Jag och mamma hade ett moment i köket en bakismorgon i helgen och mellan ord som ”asså.. du är ju liksom, ba så fin” fanns mycket känsla. Vi grät och kramades. Vi är grymma, tycker jag.

Nu har även situationen med kylan i lägenheten tagit en intressant vändning. När jag kom hem igår var det så varmt att jag inte kunde andas. Tydligen har tanten satt på värmen och nu behöver vi inte längre steka middagen, jag är helt seriös när jag säger att det är minst 35 grader här hemma nu, vi åt middag i underkläder och svettades, det är verkligen tropisk värme här. Mammas lakan har fått brännmärken från elementet och jag sov med en påse fryst broccoli härom natten.

Igår utmanade vi våra lungor och masat oss upp till montmartre, där bjöds det på spektakel av högsta kvalitet. Jag måste skriva ordet spektatel för det är Michaelas hat-ord. Ganska kul faktiskt, när man säger det blir hon svart i blicken och hat riktas mot en.

Spektakelspektakelspektakelspektakelspektakel.

I alla fall är livet kul att leva nu, och inga vredesutbrott finns på horisonten. I veckan har jag varit på middag hos Johan och Erik, på Toms spelning och nu ska jag åka hem och mysa i Stockholm.

Steak sauce.

Colombianen

Det har börjat en colombian i min klass. Till en början trodde jag att han var ännu en socialt handikappad person som alla andra i min klass men när jag idag hängde med honom efter skolan måste jag säga att jag är riktigt imponerad av denne kortväxte rutiga-khaki-shorts-bärande herre. Efter att ha pratat konstant i fem timmar visste jag att han vuxit upp i en förort utanför Bogotá med fyra judiska kvinnor, pluggat filosofi i USA och har åkt fast för att ha snattat en burk tonfisk.

Efter att ha fått en uppenbarelse på sin pappas begravning vill han bli författare då han samma dag fick reda på att pappan ifråga haft ett fyra år långt förhållande med en okänd kvinna. Där han som elvaåring satt och sörjde sin far och plötsligt fick reda på denna obekväma nyhet visste han att han hade två val; att starta igång en livskris där man ifrågasätter allt man hittills älskat och värderat, eller välja att gå utanför sig själv och se det hela utifrån. Där och då bestämde han sig för att tycka att livet är för jävla ironiskt för att tas på så stort allvar och blev därmed författare den dagen. Han menar lite självgott att det är en gåva om man kan tycka att livet är ironiskt och kunna skratta åt det när man får reda på att ens pappa varit otrogen mot sin mamma samma vecka som han dog.

Det här är inget åh-jag-åker-till-paris-och-träffar-nya-inspirerande-människor-inlägg men fy fan vilken intressant person. Man vet liksom att han kommer bli något stort, det syns på honom. Han har rest över hela världen, sett familjemedlemmar fara illa av Colombias sneda drogpolitik, bott i Israel och pluggat litteratur i USA utan att kunna prata engelska. Han har liksom något att skriva om och jag vet att han kommer lyckas.

Pfff, jag har träningsvärk i hjärnan efter idag men jag kunde inte låta bli att skriva om det här.

Cojean

I veckan har det hänt diverse kul grejer.

Michaela har börjat jobba och jag fick prata igenom hennes ångest på morgonen för att hon tyckte hon såg ut som en lesbisk mattant från Estland i sin ljusblåa uniform och hårnät. Men hon trivs och det är toppen att någon i hushållet har ett jobb som är betalt.

Restaurangen hon jobbar på heter Cojean och är en lunchkedja med hipsterkaraktär. De som jobbar där kallar det för snygg snabbmat och det är precis vad det är. Alla ingredienser har varsin färg och aldrig er än ungefär hundra kalorier.
När man kommer dit är det som att komma in i smurfarnas land, allt är blått, vitt och ultrafräscht. Man skulle kunna laga mat på golvet där inne för till och med det skiner. Michaela har dock konfirmerat att de inte gör det.
Nej, matlagningen sker i kök och i taggade lag. Kedjans motto är att livet är lättare när man ler och trots att Michaela ibland klagar på att hon har ont i kinderna av allt tvingat leende så trivs hon mycket bra.
Det finns ca 20 rena smurfland i Paris, gå dit och spana in. Det är nästan värt att gå dit bara för att se att det faktiskt finns folk som orkar le hela dagen. På jobbet.

Idag när jag kom till skolan hade jag inga förväntningar, heller blev jag inte förvånad när jag kom till klassrummet och fick titta en extra gång på dörren för att se att jag inte kommit till avancé i kinesiska.

Min klass är ett finfint potpurri av alla asiater som är arga på livet. Missförstå mig rätt, jag hänger mer än gärna med dem men problemet är att de verkligen inte vill hänga med mig. haha.

Så på min första dag i skolan lärde jag mig att säga hej på koreanska och att jag kommer bli bättre polare med magistern än med någon i klassen. Han vann mitt hjärta direkt när jag såg hans förbryllade min när han såg närvarolistan och sa "fan de här namnen kan jag ju inte uttala". Jag och han skrattade högt, vi var också de enda som skrattade.

Men det kommer bli kul, jag får väl kamouflera mig med dem och köpa munskydd och titta åt andra hållet vid tilltal. Då kanske de tycker jag är cool.

Imorgon ska jag ha fonetik, jag väntar med spänning på vilka lattjo lirare jag kommer få i den klassen. Förra året började fonetikläraren gråta för att asiaterna inte KUNDE säga croissant, utan sa klasann. 

iallafall fin utsikt på morgonen

Imorrn börjar allvaret

Idag var jag på Sorbonne och fick mitt schema. Att gå till skolan är ett projekt och varje gång man kommer dit blir man lika förvånad över hur människorna där tänker. De som jobbar i det huset där jag går är ett gäng bajsnödiga professorer som irriterar sig på hur många människor det finns i världen som inte pratar franska och tänker ”kan de inte bara lära sig någon gång.”

När man kommer in i huset blir man omedelbart korsförhörd om varför man är där trots att de vet exakt varför, de vill bara kunna rätta de som säger fel och lägga de grövsta språkfelen på minnet så de kan skratta åt det i personalrummet sen.

När man kommer in finns ett osynligt system som man omöjligt kan veta hur det fungerar om man inte har fått det förklarat för sig och när man sätter sig på fel plats tar någon en om armen och leder en till rätt plats. Typiskt fransmän, de kommer på system som inte syns för att kunna rätta de som gör fel och eftersom de inte har någon som helst organisatorisk förmåga blir detta alltid lite konstigt och de går på känsla istället.

Vet inte var all den här aggressionen kom ifrån… Jag är annars på väldigt bra humör idag, jag kom på hur mycket jag hade saknat skolan ändå och alla fantastiska kulturkrockar som förekommer på cours de civilisation francaise. Jag såg till exempel en asiat som blev utskälld för att hon inte kunde franska och därmed inte ens kunde säga ”det är väl därför jag är här?”

Jag har till och med saknat lodisarna som hänger runt st michel, hela gänget var där förutom min favoritlodis som dricker vinäger och pratar med sig själv. Synd.

Den här herrn och jag kommer ha mycket trevligt tillsammans i vinter

Med mig hem hade jag en fet antologi med fransk litteratur och ett papper som säger att jag nu går i skolan ett par timmar om dagen i gruppen avancé och att min frihet nu är slut. Nej, det ska bli kul att plugga igen jag tycker det är kul och vad ska man annars göra om man inte har skittråkiga föreläsningar och fonetikprov varje dag? Livet har vart alldeles för sött den senaste veckan det är dags för lite jobb nu. Michaela har förövrigt fått jobb på Cojean, en snäll restaurangkedja som helst anställer svenskar vilket vi gillar.

Jag är väldigt stolt över henne.

Jag är också otroligt stolt över att vi idag gick på möte med banken för att skaffa bankkonton. Efter 12 signerade papper har vi nu varsitt konto. Nu gäller det bara att fylla dem också.

Juste härom dagen var vi på ikea. Känns alltid lika värt det när man kommer dit och det spelar ingen roll att man åkte tre olika fordon för att komma dit två timmar senare när man ser det blågula meckat. Vi vallfärdade dit, mest för att äta husmanskost men också för att fylla de två resväskor vi hade släpat med oss med diverse attiraljer till vår lägenhet. Det fanns bland annat en enda trött tallrik när vi flyttade in så vi var tvungna att turas om att äta. När vi kom därifrån hade vi; En porslinsservis, förvaringsboxar, bestick, sittkuddar, massa onödigt skit, mätta magar och ett stulet bord. Ja, vi stal från ikea söndagen den 3 oktober, den som vill anmäla kan göra det men det var ett ärligt misstag. Typ. Vi ”glömde” betala för det och skyllde på att det var så billigt att det inte skulle göra någon betydande skillnad i herr kamprads ficka

.

Så, nu ska vi hem och färga håret och se om mitt blir rött eller blont.

Total lycka

Nu ni. ska ni få ett långt inlägg.

Här kommer en god nyhet: VI ÄR INTE HEMLÖSA LÄNGRE!!

Att skriva det känns som samma lättnad man skulle känt om en läkare sa "ba skoja" efter att ha sagt att man kommer dö om två veckor. För så kändes det verkligen. För bara fyra dagar sedan satt jag och Michaela på en bänk någonstans och fick turas om att trösta varandra mellan meningar som "nej nu tar vi ett lån och tar in på hotell en månad"och "om det fortsätter såhär skriver jag failure med röd penna i pannan och åker hem." Livslusten var fem meter under marken och vi var helt säkra på att vi skulle behöva återvända till flickrummet i Stockholm igen. Värre än så här kunde det inte bli tänkte jag när vi dessutom kände oss ännu mer i vägen där vi sov i köket hos far när hans vän kom på besök. Dessutom började jag bli lite trött på att vakna med huvudet bredvid kudden för att hitta Michaelas fötter på den istället.

På torsdagen ringde vi samtliga annonser i FUSAC-tidningen, till och med 9 kvadratare en timme med BIL från Paris. och när jag hade fått strålning nog för en livstid på en dag från mobilen ringde en pigg kärring som hade hört min röst på hennes telefonsvarare. Hon pratade tills jag blev helt trött men resultatet blev iaf en visning dagen därpå.

När vi närmades oss lägenheten började jag känna igen mig och svor högt när jag insåg att jag redan varit och tittat på samma lägenhet en gång innan och tyckt att det varit katastrof för att jag kände att badkar i köket (vad är grejen med att det är fett vanligt i Frankrike förresten) inte var något som jag trånade efter direkt. Dock såg jag på lägenheten med helt andra ögon den här gången och jag och Michaela kände oss hemma efter 36 sekunder när vi såg framför oss hur vi skulle fira jul där tillsammans och helt plötsligt blev det ju jättepraktiskt med badkar i köket, då kunde vi ju ta ett bad och laga middag samtidigt. toppen.

Samma dag sprang vi hem till far, packade ihop våra ägodelar och somnade tidigt så det kunde bli nästa dag snabbare. Far blev lite fuktig i ögonen efter kvällens ranson alkohol och vi gruppkramades länge och väl tills han sa "Ansie's gonna miss his peaches" och gav oss varsin puss i pannan. Vi älskar far.

På morgonen åkte vi tillbaka till tanten, som för övrigt ser ut som en liten trädgårdstomte, pratar mer än vad som är lämpligt för en 84-åring och har lite lite skägg. Vi kände oss viktiga när vi skrev kontrakt och ännu viktigare när vi fick nycklar men viktigast kände vi oss när vi langade över 3,800€ cash för hyra och deposition. Jag låtsades som att jag var 50cent i ett par sekunder och mamma svettades mer än vanligt under de tio minuterna vi fick hålla i en fem centimeters bunt med 50€ lappar.

Jag gav min kära vän och numera sambo en stor blöt puss, slängde mig på sängen och kände mig. så. nöjd. med. livet. Vi gjorde det och all svett och panik finally paid off i form av en stor studio på 40 kvm på 276 boulevard Raspail, 75014 Paris.

När allt var klart var klockan sent och adrenalinnivån så hög att alla kroppsliga behov domnat bort och hunger existerade inte i vår värld under hela kvällen. Något som vi bittert ångrade nästa dag efter att ha klämt i sig en flaska Roy för mycket. Där satt vi, jag och Michaela på vårt nya golv, drack Roy och åt lite ost och pratade och planerade tills klockan blev tre då vi undrade om vi kanske även skulle förlova oss. Du ser, drick aldrig Roy på tom mage.

Igår uppnådde vi samma lyckonivå som när vi fick nycklar till lägenheten när vi fick reda på att det finns en ED fem kvarter bort. Då visste vi att vi hade valt rätt. Vi stolpade dit med en tom resväska och plockade på oss ett exemplar av varje produkt i affären tills både resväskan och två ikeakassar var fyllda med mat.

Vi märkte att vi gick lite överbord när vi kom hem och insåg att vi hade köpt kål (?) och att vi skulle behöva förvara mat under sängen.

En rätt udda grej som vi tycker är lite lattjo är att vi typ delar lägenhet med några andra lirare. Vi bor i en del av en stor lägenhet som tanten har delat in i tre studios och har tydligen en roomie, eller ja. typ. Honom döpte jag omedelbart till Nils och vi hör honom tassa runt lite kusligt i korridorerna. Men vi gillar Nils också.

Nu sitter vi hos vår käre vän McDonalds eftersom vi inte har internet och mår bra över att vi inte behöver må dåligt längre. Allt ordnar sig och jag är så fruktansvärt lycklig just nu, nu börjar det.

Min säng

Vårt spännande kombinerade kök slash badrum

Far. punkt.

Igår rörde vi oss inte från sängen. När far kom hem tittade han på oss med avsmak och undrade hur vi kan leva med oss själva. Men det har varit väldigt skönt att ligga på varsin sida av sängen, lyssna på Barry White och dra iq-befriade ordvistar utan att någon bryr sig. Nivån på action på oss igår var lika hög som den hos en skål chips.

Vi har kommit far lite längre in på livet nu och vi kan skämta hejvilt med varandra. Han tycker det är speciellt kul att förolämpa oss och insinuera att vi är unga och dumma. Tur att han inte hörde mina tankar när han stolpade in kl 07.25 med grövsta rödvinskäften härom dan och dansade till svår asiatisk musik och tyckte att vi skulle titta på. Vi satt snällt och fint och åt våra nattmackor vid samma tid men far skulle minsann sörpla Gazpacho och kedjeröka tills han inte kunde prata längre. När vi mobbade hans vickning kallade han oss för "the devil's work" och stormade ut. Far är väldigt speciell.

I förrgår natt hittade vi en redlös far deckad vid matbordet efter att ha krängt 3 pavor rötjut i sin ensamhet och lyssnat på nirvana. Vi fick leda far uppför trapporna och lägga honom. Vi är snälla mot far. Dagen därpå fick han amerikanska pannkakor och sylt, det tyckte han om och sa att han skulle laga en finfin middag till oss som tack. Som allt annat far tar sig för gick det sådär. Vi fick middag långt efter midnatt och tittade på far med besviken blick när han åter igen knäckte rödvinsflaskan. Vi undrar hur han ska klara sig utan oss när vi flyttar hemmifrån. Idag har vi städat hela hans hus och jag kände mig som om jag var med i dirty jobs på discovery. Far har bott här i ett halvår och äger inte en dammsugare, du kan ju tänka dig hur det såg ut bakom bokhyllan. Far är tankspridd och oansvarig, igår gick han och la sig med en gryta på högsta värme på spisen.

Nog om far, han fascinerar mig bara. Idag skulle vi alla i samlad trupp attackera stadens alla butiker med CVn och vara duktiga. Dagen började med att vi skulle ta en förberedande kaffe innan och slutade även med det. Mamma glömde mycket riktigt sina CVn hemma och jag var inte sen att hålla med om att det nog var en dålig dag att lämna CVn på. Magkänla är allt.

Nu sitter vi och tittar besviket på utsikten utanför fönstret och lyssnar på "in the ghetto"

Som allt runt omkring far är utsikten lite udda

Nakenfoten

Igår var det två döda individer som strosade runt Paris gator i hopp om att lyfta sitt liv ur den bajshög till situation de försatt sig i. De bestämde sig för att gilla läget att allt inte är så bra just nu och begav sig till Ed för att införskaffa sig 4 flaskor Roy de Flanders och middag. Bajshögen till liv förvandlades plötsligt till en lattjo mamma & frans-kväll där de dansade till Queen och låg på fars vidriga platsgolv och kiknade av skratt.

Meningen var att de skulle ha en lugn kväll med romantisk middag. Det gick sådär.

Rätt vad det var dansade de på scenen på viproom och hoppade barfota i vattenpölar på vägen hem. Mamma och Frans tyckte att det var så kul att se regn att de la sig på marken på rue de rivoli och försökte göra snöänglar. Det gick också sådär.

När de kom hem i gryningen satt far och arbetsnarkomanade sig med rödvinspavan i högsta hugg. Han hade inte heller gått och lagt sig och var bitter på att det inte fanns mer vin. Jag tog bort hans glas och befallde honom att gå och lägga sig, bums.

Imorse vaknade vi en timme innan vi skulle på lägenhetsvisning med gårdagens kläder på och två fungerande hjärnceller. Croissantpåsen med fem platta bakelser fick följa med på metron och Frans har aldrig sett mamma se så härjad ut. På positiva sidan var det inga jobbiga män som visslade efter dem på stan idag. Alltid något.

Det har varit korsdrag mellan öronen idag och allt vi sagt idag har haft högt två stavelser och när de två fungerande hjärncellerna behövde kommunicera för att laga en kopp the blev resultatet detta:

Växlad molnighet - inga ursäkter

Idag har vi ingen ursäkt till att lata oss. Idag är det växlad molnighet.

Det brukar vara så att produktivitetsnivån är som lägst när det är fint eller jättedåligt väder. Igår hade Gud kommit åt gasolknappen på spisen för det var nästan 30grader och mamma delade ut hela nästan ett CV. Vi såsade runt hemma hos far Ansel och petade på samtliga prylar tills klockan var 3.

Idag när det är växlad molnighet har man ingen ursäkt att larva runt och idag har vi bestämt oss för att saker ska bli gjorda. Vi börjar med att strunta i disken och gå in och chatta. Fan, vad krävs det för väder för att vi ska bli produktiva egentligen?!

Vi har börjat gilla far skarpt, han är riktigt lattjo faktiskt. Vi har bildat en udda liten familj, han jobbar och vi lagar mat tills han kommer hem. Dock kommer han aldrig hem och när han väl gör det har maten kallnat och vi ger honom guilt-blicken och tar på oss offerkoftan. Som straff rotar vi i hans prylar när han har gått på morgonen.

Igår satt jag och han och pratade om förhållanden, vi kom fram till att jag var för ung för att förstå. Och i förrgår vek vi oss dubbla av skratt av mitt ansikte i fatbooth (en applikation i iphone som gör att man ser ut som en fetmadrabbad valross). Far hade jätteroligt åt detta och skulle visa sina LV-kollegor att en av hans inneboende ser ut som huvudrollen i precious. tack.

Vi klädde även ut oss med peruker och diverse skumma grejer han har att rota fram i sin garderob.

Ikväll har vi FF för far ska inreda skyltfönster på champs elysées och vi har stället för oss själva. Vi ska laga mat från ED och dricka roy de flanders och kramas.

Far, mamma och Frans de e la gött.

Far Ansel

Igår var kul.

Igår langade vi äventyr och flyttade in hos en finfin 30-taggare som vi träffade hos Persson i lördags. Han är designer för Louis Vuitton, har en alldeles för stor passion för rödvin och bestämt sig för att han ska förbarma sig över oss och ge oss husrum en vecka. Han är excentrisk och har påpekat en gång för mycket att han kastar ut oss på gatan om vi inte sköter oss. Men vi älskar Ansel, han äger men mest för att vi slipper gå till McDonalds varje dag nu. Ansel har jättesnabbt internet.

På dagen hann vi med att gå på en katastrofal lägenhetsvisning, battla i vem som kunde flest huvudstäder i Europa, luncha med våra numera ex-rumskamrater och komma på ett nytt namn åt Michaela. Michaela heter numer mamma och jag skulle uppskatta om ni hakade på detta.

Vår nya temporära bostad är toppen. Det enda som inte är toppen med den är läget. När vi skulle ta oss hit sent igår kväll efter att ha släpat fötterna efter oss på champs elysees i tre timmar i väntan på Ansel kom vi hit och fick varsin hjärtattack. Det ligger i 20e arr. När vi kom ur metron frågade en man i nationaldräkt om jag ville köpa majs ur hans resväska och hos våra grannar kan man köpa ett halvt kilo kebab, cola, pommes och salmonella för 3€.

När vi äntligen kom fram hade far Ansel lagat middag och förberett sig mentalt för hur det skulle bli att dela lägenhet med två lätt hysteriska 20-åringar. Vi pratade snabbt om hans liv (eftersom vi enlig honom inte hunnit vara med om så mycket) och vid midnatt blev han trött eftersom han är gammal. Vi tog på oss klackarna och åkte till chacha där en vän skulle ha spelning. På vägen var vi alldeles för törstiga igen och väl inne i châtelet var jag helt bedövad.

På chacha var det inte en själ och helt plötsligt höll jag med far Ansel och tyckte vi var larviga ungdomar som var ute en måndag. Vi gick längs Seine hem, hade åsikter som architekturen och påpekade att det nog är så här trött man är när man har fött barn.

"Hemma" hade far bäddat fint och vi sov som om vi hade fått nervgas.

Hos far.

Det är 24 grader i Paris, annars då?

Bolognaisechips, värt

Igår besökte vi samtliga McDonaldsrestauranger i Paris och när vi kom tillbaka vid middagstid var vi så trötta att ögonen ramlade ur. Ändå slank varsin flaska Roy de Flanders ner. Det är ett dåligt försök till champagne som kostar nio svenska riksdaler och gör precis det det ska. Finfin berusning och huvudvärk.

Två rätt vimmelkantiga tjejer gav sig iväg på en promenad på över en timme för att komma två kvarter söder till min fake sister. Där var det inflyttningsfest där alla var härliga förutom just vi två som vid det här laget fått i oss väldigt mycket för mycket Roy de Flanders och somnade i sängen med varsitt paket kakor och höll om varandra.

Efter ett tag kom Amanda in och undrade vad fan vi pysslade med och svaret var att vi laddade batterierna. Härliga tjejer.

Tids nog lyckades vi ta oss ur sovrummet och jag gav mig djupt in i en diskussion om kärlek med George som nu har börjat skriva poesi.

Han kom fram till djupa saker som lät ännu bättre just för att han pratar brittiska och drack rödvin ur en minimal thekopp.

Jag kom fram till att ostbollar är gott.

Jag lyckades dock höra lite av vad han sa och följande fastnade jag för:

Love is mad. Either you fall madly in love or it drives you mad. Either way you will get hurt but you will never regret falling because that's the only way to know you're alive.

George har varit hopplöst förälskad i en tjej sedan han var nio.

När vi gick från Amanda hade jag fått en ny syn på kärleken och en påse chips med köttfärssås-smak och Michaela hade jätteroligt åt en byggställning och kände en kort sekund att byggnisse kanske var hennes rätta element.

Idag har vela världen lutat åt vänster och vi har kommit fram till att vi hatar tåringar och inlines. Vi har även njutit av att vi kunde sitta i tshirt i tuileries trädgården och pluggat metrokartan.

Två visningar och en livskris

Nu sitter vi i vårt hem.

Tro inte att vi har fixat lägenhet, nej utan på McDonalds. Här sitter vi och svettas i källaren och får finfina blickar av personalen som skakar på huvudet åt oss när vi åter igen slagit upp läger.

Gårdagens panikdimma över livssituation som tog över allt har nu skingrats lite tack vare Kevin. Kevin är en hyvens kille på 30 jordsnurr med läsglasögon och utsvängda chinos som har en lägenhet i 5e arrondissemanget. Han ser ut att gilla tysk techno och blommor vilket skrämde livet ur Michaela som aldrig ville komma tillbaka till lägenheten där golvet, enligt Kevin lutar lite fränt 45 grader åt väst. Förresten heter han inte Kevin, men han ser ut som en sån.

Trots Michaelas hat mot Kevin så funderar vi ändå att ta den här garderoben till lägenhet med spännande lysrör som blinkar i taket. Vad gör man inte när man är desperat och Kevin gillar oss. Vi hade mycket gemensamt, vi är alla tre homo sapiens, befinner oss i Paris och pratar svenska.

Nästa visning var i Trocadero där man skulle kunna sova lodrätt för att bo men när vi gick in i den lägenheten stod vi som två frågentecken. Michaela undrade hur en fjällstuga med röd heltäckningsmatta kan finnas mitt i centrala Paris och jag undrade varför det fanns ett brunt badkar mitt i köket. Vi hade hysteriskt kul åt det där badkaret. Det var mitt i köket med en mörk skärm runt och ett fönster som vätte ut mot vardagsrummet.

"Hyresvärden" ser ut som chewbacca och verkade inte ha använt det hysteriskt roliga badkaret i köket på sex hundra år. Han var läskigt pedant och ville ha personbevis, anställningsbevis, förälders samtycke samt helkroppsscanning innan inflytt sker.

Efter alla märkliga intryck var vi frustrerade till tänderna och medan Michaela la sig i sin resväska och skrek funderade jag på om det är lukrativt att vara gatumusikant och om man isåfall kan få bo på härbärge.

Nej nu langar vi ingen bitterhet det är bara svårt att vara jolly när man inte har bostad, jobb, liv eller förstånd nog att inte äta på McDonalds 5 gånger om dagen.

Ger upp

Kärleksförklaring till McDonalds

Idag vaknade vi lätt förundrade över hur pass långt vårt tatteri har gått.

Det finns ekonomiskt utmanade och så finns det vi, snåljåpar.

När vi vaknade i lägenheten vi våldgästat och hälsade på de tre stackars tjejerna, som tvingats sova i samma säng på grund av att vi vart oansvariga och inte skaffat bostad, kände vi att det nu var dags att styra upp situationen en smula. Väldigt vänliga tjejer förövrigt som stått ut med oss.

Svaret på att "styra upp oss" var utan att blinka: - vi går till McDonalds.

Jag vill inte överdriva men jag vill kyssa Ronald McDonalds fötter för att han givit oss följande:

- Gratis internet

- Elektricitet till att ladda mobilen

- Ett tillhåll att fördriva tiden på, minst 5 timmar om dagen

- Tillräckligt iq-befriad personal som inte ens märker att det bor två personer på deras jobb.

Snålheten har till och med gått så långt att vi packade upp alla våra saker igår kväll, strösslade ut dem över bord och golv. Vi känner oss så hemma på McDonalds nu att vi ber andra gäster att sänka volymen och klagar på oergonomisk inredning.

Nu sitter vi och äter ”frukost” i vårt gul-röda hem som består av varsin, från ED (Frankrikes svar på Lidl), medköpt banan. Undrar var vi ska sova ikväll för best-före datumet på vårt våldgästande har passerat. Har McDonalds nattöppet?

Nu ska jag gå in i köket för en näve pommes, lägga upp fötterna på bordet och ta en tupplur i den flottiga soffan. Senare har vi faktiskt två lägenhetsvisningar att gå på så helt tappade vill jag inte påstå att vi är.

Vi har faktiskt inte bara vart på McDonalds idag utan fått lite sol också, 20 grader, whatUP?

Säsongsstart för Frans och Majchie

Nu kära vänner är allt tillrätta. Världsordningen är restaurerad, jag är tillbaka i Paris och jag är better than ever.

inget storhetsvansinne. alls.

Nu är jag tillbaka i städernas stad där jag känner mig hemma och i sällskap med en fett ball chic som delar alla mina passioner likväl för vin och zuccini som att grimasera framför spegeln och vika sig dubbel av garv åt våra love-handles.

Min sommar har varit episk. För att langa en riktig yasmina-matafor har det vart exakt som en berg-och dalbana. Jag hoppade på med en känsla av att det kommer bli kul, ångrade mig en kort sekund, och släppte sedan bara taget och åkte med. Tre månader senare öppnade jag ögonen som jag inte vågat ha öppna på hela tiden för att se att jag hållit tag i säkerhetstången så knogarna vitnat och med ont i bakhuvudet från dunsen när vagnen stannar. Lite halvskakis gick jag av vagnen och stirrade på vad jag precis varit med om och flinade lite fånigt av stolthet att jag gjort allt det där.

Just nu sitter jag och Michaela på McDonalds och total-ignorerar faktumet att vi inte har boende eller jobb och googlar om det påstådda bomhotet i Paris. Michas kommentar på detta var förövrigt att det skulle vara segt att dö första dan…

Så långt har vi kommit i planeringen

Som vanligt är allt man gör med mig lite hetsigt och oorganiserat och gårdagens resa hit var inget undantag. Jag hade packat allt jag äger och lite till, inte ens mitt gamla game boy kom undan vilket resulterade i en massiv övervikt på 7kg och ytterligare 20kg handbagage. Vi lyckades smuggla in våra väskor men när jag skulle få in min brutalt feta bag på hyllan blev det problem och det slutade med att jag försenade hela planet. Typiskt mig.

Jaja, nu är jag tillbaka där jag var innan tidigare nämnd berg- och dalbana av lycka, ångest, kärlek osv. och är redo att hoppa på nästa, det enda som är annorlunda är att jag nu kommer ha ögonen öppna under hela resan.