Total lycka

Nu ni. ska ni få ett långt inlägg.

Här kommer en god nyhet: VI ÄR INTE HEMLÖSA LÄNGRE!!

Att skriva det känns som samma lättnad man skulle känt om en läkare sa "ba skoja" efter att ha sagt att man kommer dö om två veckor. För så kändes det verkligen. För bara fyra dagar sedan satt jag och Michaela på en bänk någonstans och fick turas om att trösta varandra mellan meningar som "nej nu tar vi ett lån och tar in på hotell en månad"och "om det fortsätter såhär skriver jag failure med röd penna i pannan och åker hem." Livslusten var fem meter under marken och vi var helt säkra på att vi skulle behöva återvända till flickrummet i Stockholm igen. Värre än så här kunde det inte bli tänkte jag när vi dessutom kände oss ännu mer i vägen där vi sov i köket hos far när hans vän kom på besök. Dessutom började jag bli lite trött på att vakna med huvudet bredvid kudden för att hitta Michaelas fötter på den istället.

På torsdagen ringde vi samtliga annonser i FUSAC-tidningen, till och med 9 kvadratare en timme med BIL från Paris. och när jag hade fått strålning nog för en livstid på en dag från mobilen ringde en pigg kärring som hade hört min röst på hennes telefonsvarare. Hon pratade tills jag blev helt trött men resultatet blev iaf en visning dagen därpå.

När vi närmades oss lägenheten började jag känna igen mig och svor högt när jag insåg att jag redan varit och tittat på samma lägenhet en gång innan och tyckt att det varit katastrof för att jag kände att badkar i köket (vad är grejen med att det är fett vanligt i Frankrike förresten) inte var något som jag trånade efter direkt. Dock såg jag på lägenheten med helt andra ögon den här gången och jag och Michaela kände oss hemma efter 36 sekunder när vi såg framför oss hur vi skulle fira jul där tillsammans och helt plötsligt blev det ju jättepraktiskt med badkar i köket, då kunde vi ju ta ett bad och laga middag samtidigt. toppen.

Samma dag sprang vi hem till far, packade ihop våra ägodelar och somnade tidigt så det kunde bli nästa dag snabbare. Far blev lite fuktig i ögonen efter kvällens ranson alkohol och vi gruppkramades länge och väl tills han sa "Ansie's gonna miss his peaches" och gav oss varsin puss i pannan. Vi älskar far.

På morgonen åkte vi tillbaka till tanten, som för övrigt ser ut som en liten trädgårdstomte, pratar mer än vad som är lämpligt för en 84-åring och har lite lite skägg. Vi kände oss viktiga när vi skrev kontrakt och ännu viktigare när vi fick nycklar men viktigast kände vi oss när vi langade över 3,800€ cash för hyra och deposition. Jag låtsades som att jag var 50cent i ett par sekunder och mamma svettades mer än vanligt under de tio minuterna vi fick hålla i en fem centimeters bunt med 50€ lappar.

Jag gav min kära vän och numera sambo en stor blöt puss, slängde mig på sängen och kände mig. så. nöjd. med. livet. Vi gjorde det och all svett och panik finally paid off i form av en stor studio på 40 kvm på 276 boulevard Raspail, 75014 Paris.

När allt var klart var klockan sent och adrenalinnivån så hög att alla kroppsliga behov domnat bort och hunger existerade inte i vår värld under hela kvällen. Något som vi bittert ångrade nästa dag efter att ha klämt i sig en flaska Roy för mycket. Där satt vi, jag och Michaela på vårt nya golv, drack Roy och åt lite ost och pratade och planerade tills klockan blev tre då vi undrade om vi kanske även skulle förlova oss. Du ser, drick aldrig Roy på tom mage.

Igår uppnådde vi samma lyckonivå som när vi fick nycklar till lägenheten när vi fick reda på att det finns en ED fem kvarter bort. Då visste vi att vi hade valt rätt. Vi stolpade dit med en tom resväska och plockade på oss ett exemplar av varje produkt i affären tills både resväskan och två ikeakassar var fyllda med mat.

Vi märkte att vi gick lite överbord när vi kom hem och insåg att vi hade köpt kål (?) och att vi skulle behöva förvara mat under sängen.

En rätt udda grej som vi tycker är lite lattjo är att vi typ delar lägenhet med några andra lirare. Vi bor i en del av en stor lägenhet som tanten har delat in i tre studios och har tydligen en roomie, eller ja. typ. Honom döpte jag omedelbart till Nils och vi hör honom tassa runt lite kusligt i korridorerna. Men vi gillar Nils också.

Nu sitter vi hos vår käre vän McDonalds eftersom vi inte har internet och mår bra över att vi inte behöver må dåligt längre. Allt ordnar sig och jag är så fruktansvärt lycklig just nu, nu börjar det.

Min säng

Vårt spännande kombinerade kök slash badrum