L'chaim

Nu är vi frälsta och döpta

Igår befann vi oss på Café Marais. igen. med den judiska klanen. igen. Men igår var det speciellt för den ene i den judiska duon fyllde år, vi vet inte precis hur mycket han fyllde men tydligen tillräckligt mycket för att det skulle vara befogat att drick extra mycket sky.

Dagen till ära hade den andra hälften av duon tagit på sig ett lucialiknande nattlinne och runda solglasögon. Han ville make a statement att Jesus inte har patent på detta "luftiga" klädesplagg. Resten av kvällen skulle han gå runt och frälsa och döpa folk genom att hälla sky i håret på dem, mindre uppskattat.

När det var dags att sjunga för vår lille vän gjorde han en stagedive och ordet mazeltov var nog med mest använda hela kvällen. Tyvärr tror jag att vårt firande hördes flera kvarter bort och så småningom  fick vi besök av polisen varpå Yoni med nattlinnet utbrister
"Merde the police is here! Oh but that's ok just tell them I'm jewish" 

Nej det var kul och det lär blir många fler sådana kvällar.

I fredags var vi på Cab och träffade folk från Argentina som hatar fransmän. Det är ju det jag säger syamerikaner är sneda för att fransmän är mycket ballare är dem men jag förstår inte varför de kommer hit då? Jag åker till exempel inte till Tyskland för jag inte gillar Tyskar och deras kultur men Sydamerikanerna ska komma hit ändå och dondera. Nej.

Idag ska vi göra allt som man säger att man ska göra sen typ dammsuga, åtgärda alla stopp vi har i samtliga avlopp och äta matrester. 

Children of the world or from different worlds?

Min klass är som en påse M&M's, alla är av olika färg och man tröttnar på dem ganska snabbt.

Alla är riktiga original, asiaterna har munskydd, amerikanerna förstår inte att de SUGER på franska och latinosarna älskar sina korrupta länder. 

Asiaterna tar inte av sig munskydden för något i världen och när det är högläsning i klassen låter det ungefär som när man ska sjunga "lilla snigel" med stängd mun. De har numera slutat få ordet, ganska taskigt men läraren står inte ut med att säga "quoi" femhundra gånger på en lektion.

Höjdpunkten på veckan var helt klart när en av dem nös i sitt munskydd och blev helt blöt i ansiktet.

      Däremot gillar jag verkligen att de alla är så in sync. Det är ganska ballt att de alla har likadant hår, alltid ser förvirrade ut och slår upp sina datorer i fickformat sekunden läraren kommer in i klassrummet. De har liksom nästan en anledning till att vara asociala för allting med dem krockar med den franska kulturen och ibland önskar jag att Sverige inte var så himla "med". Nä jag gillar asiater, mest för att jag inte förstår mig på dem tror jag.

Amerikanerna är roliga, de har någon medfödd förmåga att göra sig hörda på ungefär en kilometers avstånd med deras "errr" och de verkar vara programmerade att bli hatade var de än kommer. Jag pratade med en av dem igår som var helt överlycklig för att det finns Starbucks här "It feels really safe to be able to go somewhere that feels like home." Man såg liksom hur hatet sprutade från fransmännens ögon som råkade höra detta.

      En amerikan i min klass är väldigt skön men också lika läskig, hans klädstil ligger sisådär 15 år efter och så även hans intelligens tror jag. Dessutom har han tourettes för varje gång läraren frågar honom någonting som har med läxan att göra skriker han "FUCK" jättehögt för att han aldrig gör läxan. En gång vände jag mig om till honom och sa lite skämtsamt och vänligt att han kanske skulle göra läxan nästa gång då blängde han på mig ungefär som om jag hade uppmuntrat honom till att skära av sig armen.

Latinosarna, sist men inte minst, har något hat i smyg mot fransmän. Jag visste inte vad det var i början men efter att studerat dem noga har jag märkt att det nog handlar om bitterhet för att Paris inte ligger i Sydamerika. Hela tiden får man höra jämförelser mellan Frankrike och Venezuela eller Bolivia och ingen av jämförelserna är till Frankrikes fördel. Ett exempel är när en tjej berättade om hur bra det är att man kan muta polisen om man åker fast för rattfylla i Venezuela och hur dåligt det är att man inte kan köra packad på moped här.

       Nej, jag gillar min klass även om människorna i den är rädda för att interagera med andra. Det bästa är nog ändå att jag har sluppit undan det här med att ha en "nationaltitetsstämpel" i pannan, jag är lite av varje. Roligast är att se folks ansiktsuttryck när jag säger att jag är svensk-marockan-amerikan som nu bor i Frankrike. Jag har alltid undrat vad det handlar om när folk vill sätta en nationslitetsstämpel på en så fort man träffats.

Jaja enough said. Imorgon ska jag gå till min lektion där man inte kan uttala hälften av namnen på eleverna och tycka att det är ganska skönt att ingen utom en norsk tjej pratar med mig. 

Jag älskar söndagsångest

Jag har kommit på att jag har en hatkärlek till söndagar. Det är den enda dagen i veckan då det är okej att vara arg utan anledning och att gå och lägga sig i samma kläder man vaknat i för att man inte klätt på sig ens en gång. Men ändå är det lik förbannat alltid på just söndagar som det regnar och inte finns något gott i kylskåpet.

/söndag-s-ångest/ - ett vedertaget svenskt begrepp som innebär att man inte har lust att göra någonting för att det är måndag dagen därpå. Man brukar äta feta saker och tv4 sänder alltid någon trött film på kvällen så att livet ska bli lite mindre jävligt för svensson. 

Imorse när jag vaknade hade jag verkligen söndagsångest, jag hade inte alls lust att gå ur sängen än mindre göra slag i saken att dammsuga bort chipsen på golvet från i fredags som nu lämnat fettfläckar efter sig. Nej, det blev ingenting med det, istället åt jag nästan ett helt paket kakor, lyssnade på Moby och låtsades glömma bort att jag har franskaprov imorgon. Himla bra det här med söndagar ändå.

När jag sedan ställde mig i duschen, där jag för övrigt gör mitt bästa tankearbete, kom jag på att jag älskar söndagar men speciellt den här söndagen för just den här veckan har varit så himla bra. Ännu bättre blev det när jag fick gotta mig i att nordpolen nu ändrat koordinater och attackerat Stockholm.

Ibland är det kul att ha söndagsångest, då känner man att man lever. Livet kan ju inte alltid vara crème de la crème.

Tips på extremt bra söndagsångest-låtar. 

Désolé pour hier soir

Igår kväll var nog en av de roligare kvällarna hittills, vi invigde vår lägenhet på riktigt genom att ha en p'tit fête.

Vid 11-tiden hade vi de mest omaka människor sittandes i vårt vardagsrum, några med ett oskyldigt glas rött och några som halsat i sig en halv flaska sky efter en kvart.

Det var kul att se hur hemmastadda den lilla judiska duon gjorde sig och de visade än en gång att de är de mest socialt kompetenta jag träffat. När de kom in genom dörren klampde de rakt in. hällde upp lite sky, tog ut gitarren ur sitt fodral och frågade "so let's get this started?"

Man fick inte en inte en syl i vädret på hela kvällen mellan deras hetsiga jammande och uppmuntrande prat om hur bra livet är och att man ska ta vara på det genom att festa mycket. De skyllde sitt alkoholintag på att det var sabbat igår och tog sig gladeligen ett glas till. "You know, jews HAVE to drink on fridays, it's a sin not to."

Ibland påpekar de hur mycket de gillar varandra och säger, je suis pas homo, mais je t'aime mon frère.

Den ene spann vidare på vikten av att leva bra och här och nu, efter en stund hade vi hört de konstigaste historierna t.ex. "So, I woke up under a bench on the streets of Mexico once". Jag undrade vad det hade med välbefinnande att göra men vågade inte ifrågasätta hans roliga historia. Vi har börjat lära oss alla låtar de kan spela på gitarr och att vara med dem är som att lyssna på radion för länge, alla låtar går om och om igen och alla låtsas som att de inte hört just den låten innan. En låt som tillhör favoriterna är "désolé pour hier soir" och de kan varenda ljud och ord.

Till sist var det dags att styra vidare men tyvärr går aldrig vår duo ut och dansar, "not since chacha closed" säger de alltid med något bitter ton och blir alltid lite tysta efteråt, som om en nära vän dött. Jag får aldrig veta precis HUR bra det var där men jag tror att de i samband med att deras favoritklubb stängde kom underfund med att de inte var 16 längre och att det var dags att lugna sig lite..

Men vi andra som fortfarande har åldern inne begav oss till, ja skratta om du vill, "vip-room".

Det är ett "douche-igt" ställe där alla fjortisar får gotta sig i sitt naturliga habitat. På VIProom säljs t-shirts med trycket i love VIProom på för 100 euro o.O.
Vakten som såg precis ut som puff daddy med sina 150 pannor och guld-solglasögon såg ut att behöva läggas in på hem.

Väl inne hände en serie rätt roliga saker bland annat spydde en brud rakt ut på golvet framför sig, en italienare som spelar poker for a living och luktade blöt hund startade ett iskrig.

Kul, kul. Ikväll ska vi nog dra och träffa duon i Marais igen. Man kan inte få nog av dem och ikväll har deras kompis hyrt stället där de brukar hänga. 

C'EST LA GUERRE MON FRÈRE

Dra en lina efter skolan?

Nu börjar varje pusselbit som hittills varit lös, som till exempel hur man tvättar, falla på sin plats.

I vårt lilla hushåll har vi den här veckan kommit underfund med följande:

 - Soporna går inte ut av sig själva, hur mycket man än stirrar på dem och tänker att man just i det ögonblicket kanske, kanske skulle få magiska krafter - jag har provat.

- Slänger man saker på golvet stannar de där.

- Vad gäller bröd verkar det vara först till kvarn som gäller och man kan INTE rosta baguette i brödrosten.

- Man "plockar inte upp det där sen" hur mycket man än intalar sig själv att man kommer göra det.

- Kläderna på stolen kommer inte plötsligt på att de kan gå och därmed lägga sig till rätta på hyllorna i garderoben som är tomma.

Jag är väldigt glad för våra nya kunskaper hur tråkigt det än är att inse att man bara har sig själv att skylla om det kommer myror för att man har det så stökigt i rummet att man inte ser att det ligger en halväten godisbit i hörnet. så. Men det har ju inte hänt mig........

Haha förresten, härom dagen när jag skulle städa här hemma hittade jag något intorkat mellan kakelplattorna på golvet i köket. Efter jag försökt få bort det med foten men inte lyckats skrapade jag med en kniv och fick se att det under det svarta lagret med smuts låg ett gammalt Baby-Bel-skal där. Inte cool tjejer, inte cool.

Faktum är faktiskt att det nu börjar blir vardag att handla kex på Monoprix, svära åt bussen när den inte stannar och att se Eiffeltornet på väg till skolan. Juste, nu har vi ju börjat skolan vilket kanske är en av anledningarna till att saker nu börjar kännas mer "på sin plats". 

Skolan är för mig två timmar lektion med kontinuerligt misslyckade försök till konversation med socialt handikappade människor. Förlåt men varför vissa människor, som till exempel Isabelles plåster San från Korea som är rädd för att gå ut på kvällen på grund av att "kriminalitet", söker sig till Paris är något som kommer förbli ett mysterium. Nu kanske jag är för hård men jag är bara bitter för vad som hände när jag och en norsk tjej i min klass frågade om någon ville fika med oss efter skolan i fredags. För det första svarade ingen, för det andra betedde de sig som om vi stått och frågat om de ville dra en lina efter skolan och tittade åt andra hållet. Jag vet inte jag, jag kanske hade något i ansiktet men de det var som om någon precis spridit nervgas i hela rummet för de kunde inte ha blivit mer förlamade eller utrymt lokalen snabbare..... aja, their loss, eller?

I vilket fall som helst är väl saker i sin ordning nu, för nu är livet precis som det brukar vara. Man måste lära sig saker den hårda vägen, kampen mellan sötsuget och plånboken sinar aldrig, skolan gör en irriterad och kollektivtrafiken ÄR oberäknelig. Så ja, nu har alla pusselbitar fallit på plats och varje kväll när jag släcker lampan känner jag att jag har fått någonting gjort. Det brukar iofs för det mesta vara matförtäring men ändå!

Fait pas ci, fait pas ca - Jacques Dutronc

Alla hjärtans dag - jo tack.

Igår var det "all in" och vi kände väl att man måste ha extra kul för att det skulle vara alla hjärtans dag efter 12-slaget. För Isabelle blev det kanske det men inte för mig.

Vi hade värmt upp i casa de jew i Marais och sen på La Perle när vi bestämde oss för att träffa Isabelles charmör från förra helgen på Showcase. Kul tänkte jag, jag kan väl hitta någon annan att hänga med - big mistake.

Hela den här kvällen blev lite "jinxed" tror jag när vi, precis innan klubbandet, smällde i oss varsin baguette med korv, pommes frites, lök och senap hos en lokal korvgubbe precis bredvid. Jag skulle nog avslutat kvällen där för efter det gick min kväll utför. Showcase är för övrigt ett ställe under en bro. Minimalismen gör sig påmind fast på ett pampigt sätt med vita trekanter som blinkar mot insidan av bron "Pont Alexandre III".

Iallafall

Efter 5 minuter fick jag orientera mig själv på det här stället där alla ser ut att behöva gå hem och lägga sig och jag ville göra det samma. Mitt i min konverra med en snubbe som hoppade av skolan för att spela fotboll med sina kompisar hör jag mitt namn i falsett och en pust av billigt rakvatten slår mig hårt i ansiktet. That's right, libanesen......

Resten av kvällen fick jag sitta med honom och hans afrikanska kompis som tyckte att det var jättekul att han fyllde 30 på alla hjärtans dag.

Hela tiden svär jag för mig själv i huvudet och försöker utöva telepati med Isabelle så vi kan gå hem men blir avbruten av en tjej med rött hår som frågar om jag är lesbisk.

Ser jag lesbisk ut?!

Jag är iallafall glad för Isabelles skull för hela dagen har hon gått runt och flinat fånigt och jag är förvånad över hur glad man kan bli av tonfisk till frukost. Hon gick till och med upp och joggade i ottan medan jag rullade runt i min säng utan lakan med gardinerna nerdragna. Jag tänkte att det inte är någon mening att gå upp idag om man ändå inte har sin pojkvän här.

När jag gick upp fanns det dock ett paket med praliner och ett gulligt kort från Isabelle och då vände mitt humör och rynkan mellan ögonbrynen slätades ut. Allt man behöver är att få höra att man är bra och det spelar inte så stor roll om det kommer från en kompis, kille eller lesbisk tjej på nattklubb. 

Men ikväll ska jag nog ändå krama min kudde och lyssna på Kent bara för att jag hatar dem så mycket. Lite bitter får man ju ändå vara på alla hjärtans dag.

Hata fransk kollektivtrafik

Okej så idag hade jag en smått traumatisk upplevelse.

Vår buss, 84:an, som vi älskar och som bär ansvaret för att vi ska komma i tid till skolan bestämde sig idag för att bara inte komma. "Det är ju så i Frankrike" har man ju hört men man fattar inte riktigt hur mycket just den frasen kan ställa till med för psyket.

Jag frågade en metro-tant hur jag skulle komma till Panteon på snabbaste sätt - hon fnös och gick förbi. Tack. Till slut när jag tappat allt jag har i händerna i desperat letande efter min karta kommer någon fram till mig och säger att jag först måste ta metron för att sen ta RER. Så jag tar mig till nån grå järnvägsstation och i takt med att hårfärgen på människorna som går i motsatt riktning blir mörkare och mörkare blir jag mer och mer försenad till skolan.

Jag var beredd att gå upp och ta en taxi när en snäll farbror kom fram till mig och frågade om jag hade gått vilse. Han satte mig på rätt tåg och ritade på ett papper var jag skulle av och behandlade mig som om jag hade bott i ett naturreservat hela mitt liv och för första gången skulle orientera mig i betongjungeln.

Till sist kom jag fram till rätt station och var tvungen att luta mig mot väggen och pusta ut. Då kommer en lodis fram med baguette i skägget och frågar om jag vill smaka på hans vatten (som såg ut som såg ut som en vecka gammalt diskvatten) för att jag såg törstig ut.

Det kan man ju ändå ge fransmännen credd för. Vissa vill verkligen hjälpa till. As for tunnebane-tanten på Courcelles och buss 84 - Dö i en eld.

Livet med 4 sockerbitar

Detta ögonblick är ett sådant som man bara vill trycka på "sparaknappen" och lägga på ett bra ställe för att öppna det när man känner sig låg. Det är ett sådant smarrigt ögonblick där allt bara är bra, Paris ler mot mig och jag kan inte sluta le tillbaka.

Svindyrt thé intas nu på café Courcelles där jag vet att merparten av våren kommer tillbringas. Jag har lagt i alla 4 sockerbitarna jag fick i thét för det är just så sött som livet är just nu. Jag kallpratade lite med servitören med svart väst och slips som tycker att det är väldigt intressant att jag kommer från Sverige när jag inte är blond and get this - han heter också Jean-luc. Classy.

Jag vill bli en sån där parisare som älskar livet och ost och har ett standard ansiktsuttryck som säger "kom inte här och kom här och tro att du är bättre än vi". Det är roligt hur alla kvinnorna här ser ut som att de just klev ur sängen och affischerna på Benicio del Toro från "Wolfman" verkar ha ska skalats av väggarna och applicerats på männens ansikten, alla ser så jävla förbannade ut, och jag älskar det

.

Kärleken till att titta på människor på gatan verkar vara ett släktdrag i den Backströmska familjen och efter matförtäring är det min favoritsyssla. Just nu står en upprörd fransyska med senapsgul kappa och pälshalsduk och pratar högljutt i telefon, antagligen på någon stackars pojkvän som köpte fel baguette till frukost. Nämnde jag att hon kedjeröker gaulaoise- cigaretter?

Det är skymning i Paris och allt är som det ska. Metron är försenad idag och överallt i 17e arrondissemanget sprids hoppet inför våren. Just nu är temperaturen nere vid 0-strecket och retas vilket vållar ännu mer wolfman-ilska hos invånarna, men alla vet i hemlighet att om ungefär två veckor kommer Paris ansikte åter igen att värmas upp och blommorna i parc Moncaeu att knoppa. Om ungefär två veckor kommer det Paris som vi alla älskar och som älskar oss att stå i blom och vi kommer vara ännu mer nöjda. Men jag vill ändå spara det här kalla ögonblicket någonstans på min dator och döpa det till min första fika på uteservering iår och det är awesome.

Jag dricker mitt på tok för söta the som nu är lika kallt som luften och nu har fått besk karaktär men det gör ingenting för snart är det vår.

Willy Wonka day tour

För en tid sedan hittade jag en guldbiljett i ett godispaket.

Guldbiljetten innebär en hel del för den som hittar den och alla ens tidigare erfarenheter ställs mot den nya man snart ska få och bleknar vid dennes sida.

Min biljett ledde till Paris där dvärgar spelar dragspel vid varje gatuslut och gubbar tuggar på cigaretter dagarna i ända. 

Idag hade jag min day tour som började med en färd i något som de kallar för metro och varje gång den stannar har man kommit till en ny värld. Kläderna jag har på mig indikerar att jag inte kommer härifrån och invånarna undviker ögonkontakt, speciellt kvinnorna, jag har hört att de bits om man kommer dem för nära. Jag går av i Marais där allt är gjort av godis och det luktar sockervadd. Jag stirrar storögt på alla skyltar och en man med hög hatt och mustasch frågar om jag har gått vilse. Det hade jag och jag är så glad för det, hemma kan man inte tappa bort sig även om man försöker. 

Genom staden flyter La Seine som består av mjuk sockerdricka och om man tittar riktigt noga ser man fiskar under ytan som sjunger sin sång. Allt här är annorlunda och jag är så lycklig för att just jag fick en guldbiljett hit.

Långt bort skymtar ett 300 meter högt torn som ser ut som bokstaven A och är gjort av tunna chokladstänger. Jag går igenom denna låtsasvärld och medan jag tittar på alla overkliga saker sjunker det in, det här min stad nu.

Efter en hel dag av intryck på alla mina 5 sinnen hade jag sett nog och jag hade fått ont i magen av allt det goda staden har att erbjuda, det är nu dags att återvända dit jag kom ifrån. 

Medan jag går hem i solnedgången sjunger alla dvärgarna med dragspel på sånger av Edit Piaf och jag studsar hem på hennes viandes roses. 

Det bästa av allt är att jag nu förvandlats från Kalle som bara hälsar på i detta paradis, till Mr Wonka som bor här permanent.

Sightsseing och rakvatten

Nu ligger jag här i min positiva bäddsoffa och funderar på om jag ska byta lakan eller inte, om jag ska dammsuga eller inte. Jag bestämmer mig för att det blir inte och blir lite förvånad över att min förtjusning av att bo hemifrån nu förvandlats till samma nonchalans mot hemmasysslor jag hade i Stockholm. Fan då, min eufori har väl lagt sig en aning och faktumet att vi nu har stopp i duschen gör det inte roligare att göra slag i saken och laga middag. Dessutom är det smuligt på golvet. -.-

Idag har vi träffat "the Lebanese guy", en kille som skulle kunna vara 20 eller 40 som vi träffade på den där udda hemmafesten förra veckan. Apparently, äger hans mamma alla sightseeingbussar i Paris (?). Själv heter han Lucien och efter att jag råkat kalla honom för Lucifer en gång tror jag nog att jag sumpade alla chanser att bli omtyckt av honom. En sak bara: varför överdoserar alla män från mellanöstern rakvatten..? Undrar ba.  

      Anyway så där sitter vi alla på sightseeingbussen med denna varelse som är alldeles för seriös för sitt eget bästa och när han säger...

"so do you want to taste my Lebanese food at home?"

...var det dags att rymma från denna travelling circus då vårt tålamod med turistandet var slut. Vi satte oss på ett café vid Lafayette där servitören låtsades glömma bort oss. Jag smällde i mig en hel baguette med ost o skinka är nu nöjd med livet.

En sak till bara; hur lukrativt kan det vara att sälja miniatyrer av Eiffeltornet på gatan? Vissa saker med turism kommer jag aldrig förstå mig på och det var nog därför jag inte trivdes på sightseeing. Eller så var det för att rakvattnet på snubben fick mig att vilja hoppa från Pont Neuf. Kan inte bestämma vilket.

Time for siesta.

C'est la guerre mon frère

Idag har jag varit en aning frånvarande då en del av mig nog stannade kvar hos våra franska vänner i Marais som vi besökte igår. Jag är helt tagen av hur roligt man kan ha med en gitarr och dålig taktkänsla. Vi befann oss på hemmafest med ett potpurri av djs by night / mäklare by day, modehårstylister, våra sunkiga vänner från La Perle och så vi. I frankrike dubbar man ju allt och tydligen sjunger man Black Eyed Peas låtar på franska och raden "Ce soir ce va être un bon soir" är en fras jag kommer ha seriösa problem med att få ur hjärnan.

När vi för andra kvällen i rad gick till Egoiste där bartendern som alla känner är skrämmande lik min pappa (!) fick vår vän för sig att köpa rosor laget runt eftersom han även igår inte betalade för drinkar. Sen spårade kanske partytåget ur lite när de började hets-äta rosorna och jag hittade en tagg i min öl. Då var det dags att retirera, det är nog en bra tumregel; när man hittar okända föremål i sitt glas är det dags att gå hem.

Hela dagen idag har min reaktionsförmåga varit extremt dålig, jag skyller det på samhället. Vin borde inte få vara så billigt som det är och varför måste pharmacie-skyltarna vara SÅ gröna? Det är som när någon fotat en med kamera, varje gång man blinkar finns det där förbannade gröna korset där.

Nu har det gått en vecka sen vi kom hit men för mig har den veckan räknats i hund-tid, alltså har jag mentalt varit här sju gånger längre. Allt utom kalendern indikerar också att vi faktiskt varit här i mer än en vecka; ingenting ligger där det gjorde när vi packade upp, i badrummet ser det ut som att någon kräkts schampoflaskor och sminkattiraljer och när jag frågade Isabelle hur länge vi har bott här sa hon utan att tänka "vene, några månader."

Faktum är också att det nu börjar lukta hemma här på 3 RLJ, en blandning av merparten matos blandat med cocosparfym och grannens cigarrer det vill säga. De fullkomligt överbelastade hyllorna i kylskåpet och de sex value-paketen pasta säger att vi ska vara här ett bra tag och det känns

AWE

SOME

Lyssna på :  M-Ward - For beginners

I love jew

Kvällen igår som nu är beslöjad av dimma var allt annat än ordinär och jag måste säga att jag aldrig kommer sluta fachineras av fransmän.

Vi styrde kosan mot, en av Emmas vänner rekommenderad bar, La Perle. Där skulle kändisar och författare hänga hade vi fått info om. I viss mån var det även så men jag kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad när huvudrollen i den franska filmen "Dobermann" svassade förbi, gjorde en väl inövad handskakning med bartendern för att sedan ställa sig i ett hörn så ingen skulle hoppa på honom och be om autograf..... please.

Stället är inget fancy men, som med allt franskt, som har en ruggig yta gömmer sig det goda på insidan. Människorna på La Perle var riktiga veteraner och hade tagit sig ett och annat järn i sina liv men de hade även en annan sak gemensamt. När vi gav oss in i hetsiga diskussioner med en snubbe om judar kröp det sakta fram att det denna Younatan från Jerusalem hade gemensamt med alla andra skäggiga typer med glasögon vid baren var ju judendomen. Denne Younatan och hans entourage hörde nog till de mest bisarra människor jag träffat. ALLT de sa var kul och det här med att gå till en dekadent bar i pyjamasliknande tröja som han spillt sylt på var nog ingen slump. Han hade koll på hur man såg ball ut. Hans side-kicks Michael och Ben (som såg ut som något djur taget ur Harry Potter) stod som accessoarer bredvid och de påpekade hela tiden hur mycket de älskar Danmark (?)

Kvällen fortsatte på Egoiste i Marais-området där alla kände bartendern och sket i att betala för drinkar, även vi. Plötsligt ramlar en bunt spelkvitton från Yonatans ficka varpå han med oförskämt fransk dialekt säger:

- Jag spelar på hästarna va, och jag vet alltid vilken som vinner
- Jaha hur då, sa jag
- Du vet judar luktar sig till pengarna

Måste jag skriva mer?

Lyssa på: Moby - Find my baby

Matkoma

Olika människor hanterar dåligt väder olika, jag brukar vanligtvis göra som svenskarna dvs låsa dörren om mig, lyssna på stackars-mig-musik och bara hata.

   Idag pissade Gud över Paris så han lär hålla sig ett bra tag framöver och det vi har märkt är att Parisarna minsann inte låser in sig i något rum - de äter. Så vi gjorde det samma, when in Rome liksom, fast i Paris, a du fattar.

Vi tog oss till Cartier Latin där serbiska inkastare lovar drinkar om man kommer till dem och äter falafel, förmodligen bara för att de vill ha sällskap. Till slut hittade vi dock ett fint Bistro (Bistrot 30) där alla servitörer heter Jean-Luc och hatar turister. 

På väggen hängde en tavla med en text som ska bli min nästa brodyr-på-kudde-projekt:
Good food, fine wine.

Vi fick hybris i denna superfranska atmosfär och kärleken till mat gjorde sig påmind i alldeles för hög grad. In ramlade rätt efter rätt, får man 3 rätter för 10 euro kan man ju inte snåla på att beställa till ännu mer. Timmar senare slogs jag av en brutal ångest. Jag hade ätit mat som skulle räcka en hel vecka åt en mindre by i Sudan och med både moules marinières, typ en hel baguette och en överdriven portion ämbörgör et fritt innanför bältet vred jag mig i matkoma. Jean-Luc-snubben frågade om tout était bon och om vi nu var redo för vår tarte aux pommes..... hybris. Man borde inte få beställa innan man känt hur mätt man kommer bli. Och sa jag förresten att allt detta var till lunch? 

Det var som i Monty Python - would you like a mint sir?

Om ni undrade så trivs jag i denna kultur där ordet mätt inte ens ingår i deras vokabulär.

När vi rullade ut log den där skabbiga Jean-Luc-tönten nöjt och sa till nån lägre-i-rang-Jean-Luc att plocka undan vårt bord. Denne såg mindre nöjd ut då han såg all disk vi lämnat efter oss.

Nu sitter vi och fikar och svettas av den skräckinjagande gastronomiska upplevelsen och av den mängd mat vi tvingat kroppen spjälka. Ikväll får vi ta och kompensera med att gå ut och dansa.

Vin löser alla problem

Vi har kommit till insikt med en sak; Så länge man har vin inom räckhåll löser sig allt.

I detta land där vin är billigare än vatten och vin inte bara är är en dryck utan en livsstil använder man vin till allt. Detta är något som vi på Rue Léon Jost är mer än villiga att anamma. Här är det okej att dricka vin till lunch och att sen köra till jobbet. 

Vin är en mycket bra grej, här i hemmet använder vi det till allt möjligt då en flaska vin här utnyttjas till fullo likt en ren som slaktats i Lappland. Man öppnar upp, förtär det som blir dåligt om man låter det stå och använder resterna till möblering. Vi har exempelvis två perfekta ljusstakar och en samling korkar till framtida behov och en extremt god köttfärssås gjord på merparten vin i frysen. Resterna av vinet står för tillfället på hyllan och är nästan vinäger.

Super säger jag och high fivear lodisarna - jag har äntligen fattat vitsen med att hålla sig varm med vin.