Vår buss, 84:an, som vi älskar och som bär ansvaret för att vi ska komma i tid till skolan bestämde sig idag för att bara inte komma. "Det är ju så i Frankrike" har man ju hört men man fattar inte riktigt hur mycket just den frasen kan ställa till med för psyket.
Jag frågade en metro-tant hur jag skulle komma till Panteon på snabbaste sätt - hon fnös och gick förbi. Tack. Till slut när jag tappat allt jag har i händerna i desperat letande efter min karta kommer någon fram till mig och säger att jag först måste ta metron för att sen ta RER. Så jag tar mig till nån grå järnvägsstation och i takt med att hårfärgen på människorna som går i motsatt riktning blir mörkare och mörkare blir jag mer och mer försenad till skolan.
Jag var beredd att gå upp och ta en taxi när en snäll farbror kom fram till mig och frågade om jag hade gått vilse. Han satte mig på rätt tåg och ritade på ett papper var jag skulle av och behandlade mig som om jag hade bott i ett naturreservat hela mitt liv och för första gången skulle orientera mig i betongjungeln.
Till sist kom jag fram till rätt station och var tvungen att luta mig mot väggen och pusta ut. Då kommer en lodis fram med baguette i skägget och frågar om jag vill smaka på hans vatten (som såg ut som såg ut som en vecka gammalt diskvatten) för att jag såg törstig ut.
Det kan man ju ändå ge fransmännen credd för. Vissa vill verkligen hjälpa till. As for tunnebane-tanten på Courcelles och buss 84 - Dö i en eld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar