Matkoma

Olika människor hanterar dåligt väder olika, jag brukar vanligtvis göra som svenskarna dvs låsa dörren om mig, lyssna på stackars-mig-musik och bara hata.

   Idag pissade Gud över Paris så han lär hålla sig ett bra tag framöver och det vi har märkt är att Parisarna minsann inte låser in sig i något rum - de äter. Så vi gjorde det samma, when in Rome liksom, fast i Paris, a du fattar.

Vi tog oss till Cartier Latin där serbiska inkastare lovar drinkar om man kommer till dem och äter falafel, förmodligen bara för att de vill ha sällskap. Till slut hittade vi dock ett fint Bistro (Bistrot 30) där alla servitörer heter Jean-Luc och hatar turister. 

På väggen hängde en tavla med en text som ska bli min nästa brodyr-på-kudde-projekt:
Good food, fine wine.

Vi fick hybris i denna superfranska atmosfär och kärleken till mat gjorde sig påmind i alldeles för hög grad. In ramlade rätt efter rätt, får man 3 rätter för 10 euro kan man ju inte snåla på att beställa till ännu mer. Timmar senare slogs jag av en brutal ångest. Jag hade ätit mat som skulle räcka en hel vecka åt en mindre by i Sudan och med både moules marinières, typ en hel baguette och en överdriven portion ämbörgör et fritt innanför bältet vred jag mig i matkoma. Jean-Luc-snubben frågade om tout était bon och om vi nu var redo för vår tarte aux pommes..... hybris. Man borde inte få beställa innan man känt hur mätt man kommer bli. Och sa jag förresten att allt detta var till lunch? 

Det var som i Monty Python - would you like a mint sir?

Om ni undrade så trivs jag i denna kultur där ordet mätt inte ens ingår i deras vokabulär.

När vi rullade ut log den där skabbiga Jean-Luc-tönten nöjt och sa till nån lägre-i-rang-Jean-Luc att plocka undan vårt bord. Denne såg mindre nöjd ut då han såg all disk vi lämnat efter oss.

Nu sitter vi och fikar och svettas av den skräckinjagande gastronomiska upplevelsen och av den mängd mat vi tvingat kroppen spjälka. Ikväll får vi ta och kompensera med att gå ut och dansa.