Every moment is a Kodakmoment

På sistone har det hänt så mycket att jag inte brytt mig om att skriva för det är roligare då. Jag har inte brytt mig om att sätta ord på allt som har hänt för en gångs skull utan istället sett allt jag gjort som små bildsekvenser. Precis, allt vi gjort har vart som perfekta bilder och varenda händelse har varit ett Kodak-moment, kalla det skryt om ni vill men jag tänker inte låtsas som att mitt liv inte är som bäst just nu.

Vi har hängt vid Eiffeltornets fötter med fransmän och diggat med i ett jazzuppträdande.

Kodakmoment.

Jag har varit på fashionfest med creddmaffian i en secondhandaffär i Montmartre och pratat om hur man på bästa sett uttrycker sin kreativitet med akrylfärg.

Kodakmoment.

Jag har hängt med unga parisare i en lägenhet som såg ut som avkomman mellan villavillekulla och muminhuset om det skulle finnas en sådan, och lirat gitarr.

Kodakmoment.

Jag har hängt ut med fotografen och blivit fett plåtad.

Kodakmoment.

Isabelle har gått modevisning inför 3000 pers med den hautaste av couturer.

Kodakmoment.

Vi har tagit Sorbonnes examen i Franska och jag såg mig själv använda både conditionnel passé och subjonctif i min analys om fransk litteratur.

Kanske inte kodakmoment, men ganska ballt.

Vi har friterat i 35 graders värme i Versailles, grillat och kommit på lösningen till världssvälten efter konsumption av ett par glas vin och diverse köttprodukter.

Kodakmoment.

Ja, jag får nog köpa mig en scrapbook eller något sånt larvigt. Ikväll ska jag hänga med Rebecka och hennes cupcake-buddies vid place de Vosges och må bra av att jag bor här och att jag kommer tillbaka i höst. Den här våren har varit början till en lång kärleksaffär vars slut inte ligger någonstans i närheten. Synd är det ju så klart att åka ifrån det här när det är som bäst men jag måste erkänna att det kommer bli ganska fett att kramas och hålla hand med sina potes hemma och vräka i sig skogaholmslimpa med kokt medwurst.

Den här veckan har det hänt en del bisarra grejer, inte något världsomvälvande men ändå bisarra.

Exempelvis fick jag en helt ny syn på livet när jag var på väg att träffa Rebecka härom kvällen. Medan jag gick på gatan och skämdes lite för att jag sjöng högt från min iPod hoppade en man på mig och började ragga blablabla, jag ökade takten eftersom jag helst inte ville ha med mig en kort pakistanie när jag träffade Rebecka, men han gav sig inte. Sammanlagt följde han mig i en halvtimme medan han svamlade på om hur det är ödet att jag gick förbi hans matt-butik just idag och till slut fick jag nog och skrek åt honom att lämna mig ifred.

Då blev han tyst en sekund men började sedan skrika tillbaka. Jag blev helt stum där jag nu stod och lyssnade på hur dålig jag var som inte såg ett underbart tillfälle när jag fick det serverat på silverfat. Ursinnig när han såg min äcklade min när han sa det sa han att hans utseende inte är någonting mot det han hade på insidan. Då kände jag mig dum och bestämde mig för att lyssna på vad han hade att säga och jag måste faktiskt erkänna att jag inte ofta hör människor prata om att man måste tro på kärleken och ta risker och att ödet har bestämt vem man hör ihop med.

Där stod jag lite halvt mållös vid Moulin Rouge och ändrade genast livsmotto. Klart som fasen att man ska tro på ödet, vad ska man annars tro på när ingenting går som man vill. Jag glömde helt bort var jag var på väg och tackade denna konstiga man som luktade vitlök för hans livssyn och att jag ska ta till mig det även om jag inte trodde att jag är hans framtida fru.

Bizarre..?

I vilket fall så delar jag nu med med av mitt nya livsmotto till alla jag känner och Isa har nu satt upp en fin lapp i vårt kök som jag diggar.

Jag kan sitta hela dagen och berätta fler bisarra grejer som har hänt men den och att ett gäng asiater som åkte segway på place de la Concorde krockade in i varandra idag hör till favoriterna.

isa-delight

Den här veckan har har kommit och gått lika snabbt som de två tuberna med sprutgrädde som Isabelle och Emma tryckt i sig. Vi har en ny rätt som heter isa-delight som, för de icke-laktosintoleranta, intas till frukost. Den innehåller en kockosyoghurt, färska hallon, två smulade digestivekex och valfri mängd sprutgrädde.

En fait, har den här veckan varit lite som en isa-delight. Den började vanligt och lite surt med skola, fortsätter med lite substans i form av filosofisnack och najs middag med Rebecka och avslutas söt och perfekt på Bagatelle på fredagen.

Bagatelle är för övrigt ett fenomen som inte ens kan liknas vid en klubb. Det är tydligen Paris crème de la crème (apropå isa-delight) där alla klär ut sig lite grann för att visa just hur ballt det är där. Jag klädde ut mig till mig själv men under kvällen knuffades vi runt bland 1700-tals wannabees, mystiska trollkarlar och som toppen på grädden, gröna smurfar. De gröna smurfarna var det bästa med kvällen, de talade om för oss att vi minsann borde vara snälla mot dem eftersom den ene ska bli Frankrikes näste president. Jag blängde en extra gång på hans gröna klädsel och försökte skylla bort mitt flin med "språkskillnader". Bagatelle är iallafall en galen upplevelse, ett riktigt äventyr. Den som vågar sig ut till Bagatelleskogen får se sagofigurerna, det gäller bara att ta sig hem sen också. Det hade vi svårigheter med kan jag berätta.

Nu påbörjas denna veckans isa-delight och som vanligt började den lite surt, denna gången med utgången soyamjölk.

I'll sing and you'll kick the base

Nu är les vacances slut. Ferie finito..

På min promenad till skolan som tar en evighet och under vilken jag alltid förbannar att blvd st Germain är alldeles för lång för att få kallas en gata tänkte jag på vad jag har fått ut av det här lovet. Jag kom fram till att jag lärt mig ett och annat om fransmän.

Jag älskar att alla är otrevliga och dryga för det är jag med, jag älskar att alla är fåfänga för det är jag med och jag älskar att fransmän är egocentriska för det är jag med. Men framför allt älskar jag hur allt är precis som en låt, just det, en välkomponerad sommarplåga på nrj med förvånansvärt mycket djup. Alla klär sig och beter sig som om det är med i en musikvideo och buller från bilar och lastbilar lägger basen för alla franska stämmor som tillsammans bildar en sång liknande någon smörig Célin Dion-skit, men jag älskar det.

Ja, fransmän är verkligen en art för sig. De är aldrig sena med att påminna alla att de är individer och att de minsann inte ska behandlas som identitetslösa arbetare. Taxichafförer berättar gladeligen om sitt eviga letande efter kärleken och Jean-Luc på cafét på hörnet har inga problem att berätta om han är på dåligt humör.

Idag medan vi gick vår evighetspromenad till skolan såg vi en Polisbil full med poliser som sjöng högt och dansade till "you can ring my beeeEEeeEEell, ring my bell." När de åkte förbi oss visslade de högt. Hade det där hänt i Stockholm hade jag febrilt letat efter skyltning om pride-festivalen men här är det bara så, deras budskap kommer ju fram iallafall; de är individer, riktiga karaktärer till och med.

Tjassmin och Paris gör musik tillsammans