På min promenad till skolan som tar en evighet och under vilken jag alltid förbannar att blvd st Germain är alldeles för lång för att få kallas en gata tänkte jag på vad jag har fått ut av det här lovet. Jag kom fram till att jag lärt mig ett och annat om fransmän.
Jag älskar att alla är otrevliga och dryga för det är jag med, jag älskar att alla är fåfänga för det är jag med och jag älskar att fransmän är egocentriska för det är jag med. Men framför allt älskar jag hur allt är precis som en låt, just det, en välkomponerad sommarplåga på nrj med förvånansvärt mycket djup. Alla klär sig och beter sig som om det är med i en musikvideo och buller från bilar och lastbilar lägger basen för alla franska stämmor som tillsammans bildar en sång liknande någon smörig Célin Dion-skit, men jag älskar det.
Ja, fransmän är verkligen en art för sig. De är aldrig sena med att påminna alla att de är individer och att de minsann inte ska behandlas som identitetslösa arbetare. Taxichafförer berättar gladeligen om sitt eviga letande efter kärleken och Jean-Luc på cafét på hörnet har inga problem att berätta om han är på dåligt humör.
Idag medan vi gick vår evighetspromenad till skolan såg vi en Polisbil full med poliser som sjöng högt och dansade till "you can ring my beeeEEeeEEell, ring my bell." När de åkte förbi oss visslade de högt. Hade det där hänt i Stockholm hade jag febrilt letat efter skyltning om pride-festivalen men här är det bara så, deras budskap kommer ju fram iallafall; de är individer, riktiga karaktärer till och med.
Tjassmin och Paris gör musik tillsammans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar