Alla är riktiga original, asiaterna har munskydd, amerikanerna förstår inte att de SUGER på franska och latinosarna älskar sina korrupta länder.
Asiaterna tar inte av sig munskydden för något i världen och när det är högläsning i klassen låter det ungefär som när man ska sjunga "lilla snigel" med stängd mun. De har numera slutat få ordet, ganska taskigt men läraren står inte ut med att säga "quoi" femhundra gånger på en lektion.
Höjdpunkten på veckan var helt klart när en av dem nös i sitt munskydd och blev helt blöt i ansiktet.
Däremot gillar jag verkligen att de alla är så in sync. Det är ganska ballt att de alla har likadant hår, alltid ser förvirrade ut och slår upp sina datorer i fickformat sekunden läraren kommer in i klassrummet. De har liksom nästan en anledning till att vara asociala för allting med dem krockar med den franska kulturen och ibland önskar jag att Sverige inte var så himla "med". Nä jag gillar asiater, mest för att jag inte förstår mig på dem tror jag.
Amerikanerna är roliga, de har någon medfödd förmåga att göra sig hörda på ungefär en kilometers avstånd med deras "errr" och de verkar vara programmerade att bli hatade var de än kommer. Jag pratade med en av dem igår som var helt överlycklig för att det finns Starbucks här "It feels really safe to be able to go somewhere that feels like home." Man såg liksom hur hatet sprutade från fransmännens ögon som råkade höra detta.
En amerikan i min klass är väldigt skön men också lika läskig, hans klädstil ligger sisådär 15 år efter och så även hans intelligens tror jag. Dessutom har han tourettes för varje gång läraren frågar honom någonting som har med läxan att göra skriker han "FUCK" jättehögt för att han aldrig gör läxan. En gång vände jag mig om till honom och sa lite skämtsamt och vänligt att han kanske skulle göra läxan nästa gång då blängde han på mig ungefär som om jag hade uppmuntrat honom till att skära av sig armen.
Latinosarna, sist men inte minst, har något hat i smyg mot fransmän. Jag visste inte vad det var i början men efter att studerat dem noga har jag märkt att det nog handlar om bitterhet för att Paris inte ligger i Sydamerika. Hela tiden får man höra jämförelser mellan Frankrike och Venezuela eller Bolivia och ingen av jämförelserna är till Frankrikes fördel. Ett exempel är när en tjej berättade om hur bra det är att man kan muta polisen om man åker fast för rattfylla i Venezuela och hur dåligt det är att man inte kan köra packad på moped här.
Nej, jag gillar min klass även om människorna i den är rädda för att interagera med andra. Det bästa är nog ändå att jag har sluppit undan det här med att ha en "nationaltitetsstämpel" i pannan, jag är lite av varje. Roligast är att se folks ansiktsuttryck när jag säger att jag är svensk-marockan-amerikan som nu bor i Frankrike. Jag har alltid undrat vad det handlar om när folk vill sätta en nationslitetsstämpel på en så fort man träffats.
Jaja enough said. Imorgon ska jag gå till min lektion där man inte kan uttala hälften av namnen på eleverna och tycka att det är ganska skönt att ingen utom en norsk tjej pratar med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar