Interagera mera

I skolan har jag som ni vet observerat både det ena och det andra och det tredje, jag kan inte få nog av att kommentera på hur olika vi är fransmännen. Eftersom jag pluggar sociologi är det numera lite utav en heltidssyssla att kommentera på olikheter i beteende. Nu senast har jag lärt mig om interaktion.

Alla barnen sitter på lektionerna med sina dyra plympennor och fem olika former av tippex nära till hands. När jag kommer till föreläsningarna och rotar fram en lös bic-penna frågar de mig ifall jag behöver låna tippex. I början undrade jag om jag såg ut som en sådan som alltid gör fel, men har nu lärt mig att det här med att göra fel bara är en av fransmännens allvarligaste tics.

På lektionerna får man inte prata eller räcka upp handen när läraren ställer en fråga - då är man konstig. När man tvingas hålla föredrag inför klassen ska man läsa innantill från pappret och aldrig titta upp - för då kan man ju säga fel. När man har en fråga till läraren kan man inte bara gå fram till honom och fråga hursomhelst – då riskerar man att trampa på artighetskoderna. Så här fortsätter de franska oskrivna reglerna att sätta käppar i hjulen för det som är naturligt för oss, att interagera med varandra. 

      Vi hade en engelsklärare förra terminen som för en gångs skull pratade engelska. Hon är från USA, ler från öra till öra och är hyperaktiv. Jag har väldigt roligt åt hur hon får de franska barnen att må. Hon synade deras stängda beteende redan från början och bestämde sig för att det inte skulle vara okej. Alla måste prata, alla måste svara på frågor och alla måste hålla föredrag utan papper. När hon sa det blev hälften av klassen akut illamående och vred sig av fasa i sina stolar, hur skulle det gå om de gjorde fel?

Engelskläraren bad oss att ställa oss i en ring och göra en övning så vi skulle lära känna varandra lite bättre. Vi var tvungna att avsluta leken för ingen var villig att interagera. Ingen visste hur man skulle närma sig en person de aldrig pratat med och man såg hur ovana de var att bryta emot de oskrivna reglerna som gäller i skolan.

Så här ser det ut i frankrike. På grund av att de sedan barndomen får lära sig att inte bryta mot regler om artighet, eller starka sociala koder så vågar de inte interagera med varandra. De blir ständigt tillsagda hur de måste bete sig, särskilt unga, de måste nia alla i sin omgivning och be om ursäkt så fort de kliver över några former av gränser. De lär sig att utgå ifrån att de gör fel och att de som är äldre gör rätt.

Vår engelsklärare hade ett serious-talk med oss den eftermiddagen och talade om för oss att inte vara så rädda för att göra fel. I USA är man minsann inte rädd för att göra fel, där ska man vara nöjd om man får en syl i vädret i klassrummet. Där handlar det om att se andra men framförallt om att göra sig sedd själv.

Efter den lektionen var det inte längre oklart eller orättvist i mitt huvud att USA får så mycket uppmärksamhet. Jag kommer ihåg hur det var att gå på dagis där innan jag flyttade till Sverige, nästan varje dag var man tvungen att hålla föredrag och presentera sitt liv framför klassen. Barnen blev självsäkra, kanske lite skrytiga, men att göra fel var i alla fall definitivt längst ner på oros-listan.

Här har Frankrike mycket att lära sig av USA, för så som det är nu är katastrofalt.

Jag äger ingen form av tippex och tänker heller aldrig göra det, jag tänker fortsätta att räcka upp handen fast alla tycker att det är konstigt och jag kommer definitivt att försöka lära känna folk i klassen, för det är det ingen annan som försöker.